Aftonbladet – 18 mars 1873, sida 3

Bref från Finland. Helsingfors den I Mars. Medan i Sverige landets representanter äro samlade att rådslå om rikets bästa och det politiska lifvet säledes pulserar friskt och ohämmadt, är Finland åter på väg att sjunka ned i den femåriga hvila, som förgår mellan hvarje af våra landtdagar. Blott en och annan dyning visar att lif ännu bor på djupet. Till dessa dyningar hör för nämligast de frågors slutliga afgörande. hvilka voro föremål för senaste landtdage öfverläggningar. Hos oss, der man har så god tid, väntar man nemligen ännu med otålighet på lösningen af de flesta bland dessa. Till antalet af dem, hvilkas öde dock redan torde vara afgjordt i senaten, hörer ett af de vigtigaste förslag, som förelades ständerna, nemligen förslaget till ny kom: munalförfattning för städeraa, och detta öde lärer lyda uppå, att hela förslaget fått förfalla. Ständerva hade nemligen nti förslaget gjort några vigtigare förändringar, hvilka dock icke stodo i strid med de principer, som lågo till grund för det hela, men dessa ändringar voro dock nog för att förmå senatens pluralitet att hos kejsaren föreslå afslag uppå det sålunda godkända förslaget, en åtgärd så mycket svärare att fatta, som en förändring i städernas kommunalförfattning redan länge varit en liflig önskan inom hela landet och dessutom borde framgå såsom en nödvändig följd af den nya landtdagsordningen. Denna åtgärd är sålunda endast ett nytt beklagligt bevis uppå huru litet regeringen vet a:t uppfatta sin ställnivg såsom den ena statsmakten uti ett konstitutionelt land, ett fel, som dess värre i icke ringa grad delades äfven af landets senaste ständer. Vill man nemligen fullkomligt opartiskt granska de båda statsmakternas ställning till hvarandra under senast förflutna landtdag, skall man tyvärr fiona denna erbjuda många alldeles icke ljufva taflor. ena sidan kan man icke undgå att hos-ständerna finna ett verkligen kitsligt begär att hos regeringen söka fel och tillfälle till klander. Dess propositioner förkastas till en stor del, dels helt och hållet, dels deri genom att de undergätt en omarbetning ända från grunden. De flesta petitioner äro äfvenledes direkta opinionsyttringar emot regeringen, en del, såsom i pressfrihetsoch skolfrågorna, visserligen fullkomligt berätttigade, ja nödvändiga yttringar af folkets innersta och mest oafvisliga behof, men många deremot af mindre bety: delse, endast framkallade af missnöjet med regeringen. Denna b sin sida har visat sig lika iltet taktfull. Redan medan ständermötet vågick ankom afslag ä presspetitionen och aetta med en alivarlig tillrättavisning till ständerna, som icke kunde undgå att ytterligare reta dessa. Då ständerna likväl beslöto att ingh med sin petitioni skolfrågan, hade den naturliga följden bort blifva att kejsaren skulle hafva upplöst landtdagen, men detta skedde icke, och hela reskriptet i anledning af presspetitionen sjönk sälunda ned till endast en yttring af däligt humör hos majestätet, utan någon verklig djupare politisk betydelse. I stället synes regeringen vilja hämna sig genom att icke godkänna hvarken de förändrade propositionerna eller ständernas pe titioner. Orsaken till detta onaturliga förhållande emellan ständer och regering kan väl till en del vara att söka uti ovanan vid ett verkligt politiskt lif. Oftare återkommande landtdagar skola i sin mån bidraga att göra ständerna mera vana att skilja hufvudsak från bisak och icke onödigtvis med nälstygn reta regeringen, hvarigenom deras protester, då de verkligen behöfvas, erhålla en större vigt; och å andra sidan kap man väl äfven hoppas att regeringen skall med tiden lära sig bättre inse hvad densamma tillkommer såsom stående i spetsen för ett fritt folk. Men tyvärr finnas andra orsaker till detta onda, hvilka icke genom en en större parlamentarisk vana kunna undanrödjas. De äro sammanväxta med hela vår politiska ställning och kunna häfvas endast genom en fri press. Så länge ingen anpan utväg finves att få uttala folkets åsigter i ds frågor, som röra dess eget väl och ve, så länge pressen icke fritt får diskutera hvarje regeringsåtgärd, ckola äfven de obe: tydligaste bland dessa vid landtdagarne blifva föremål för djskussioner. Landtdagarne, de enda tillfällen åå fri yttranderätt, åtminstone till en viss grad, törefinnes, skola förlora sin köga betydelse såsom lagstiftande församlingar och hufvudsakligast blifva afloppskanaler för allt det missnöje, som under fem år hunnit samla sig och växa jpst derför att det icke fätt uttala sig. De flesta komma tillsammans med hjertat fullt af be kymmer, på hvilka de rufvat i kortare eller lävgre tid, och sedan de väl fått gifva luft åt dessa sina känslor, tro de sig hafva fyllt sitt värt. De mena sig hafva kommit tillsammans för att nötala tolkete öfvertygelse, och när de det gjort, tro de sig hafya port nog. Och denna skefvä uppfattning aflag stiftarekaHet skall icke försvinna så länge vi icke ega pressfrihet. Först då, när hvarje missnöje finner sitt naturliga uttryck uti pressen, skola land:dagarne erhålla sin rätta karaktär af lagstifiande församlingar, icke endast den underordnade af möten för att uttala folkets emot regeringeng stridande åsigter i den ena eller andra frågan. Då I det emellertid icke är att hoppas att rege tt. 7 DD EEE AT BN TT Rs