Aftonbladet – 17 mars 1873, sida 3

lyckligare än sjelfva det klena utlåtandet, så skarp advokatyren än skulle föreställas vara. En annan af utskottets försvarare och ledamöter, grefve J. O. Mörner, väckte ganska mycken munterhet genom sitt högtidliga tillkännagifvande, att utskottet hade lifvats af den aldra bästa vilja att bitta på något bjelpmedel, men att detta icke lyckats det stackars utskottet. Det hade icke lagt armarne i kors och sagt prosit, utan mycket grubblat och arbetat. För sin del, försäkrade grefve J. O. Mörner, skulle han visst icke blifva klokare, om han genom utlåtandets återförvisande ånyo nödgades i en vecka eller ett par anstränga gin -tankekratt för att finna en annan lösning af frågan. Hr Caspersson, också ledamot af lagutskottet, förklarade, att den som lefver inom idgernas område icke vet huru en sak skall praktiskt utföras. Den som icke har id om någonting är således mest praktisk, invänder någon på läktaren, men det hörde naturligtvis icke hr Caspersson, hvilken höll på med sårläkningskousten och förklarade, att ett sår på högra handen ej botas med att ett plåster lägger på den venstra. Det var den sedliga uppfostran och de sedliga vanorna, som skulle förbättras, och det kunde ej ske genom lag, menade talaren. i Alitså behöfva vi ej heller lag mot stöld, utan endast en förbättring af sedernan, anmärktes helt sakta från liktaren. Ett särdeles godt intryck gjorde hr Mannerskantz varma försvar för den gifta qvinnans rätt. Han erinrade om att man ingalunda får ursäkta sig med att man ej förmått hitta på något till frågans lösning. Om lagutskottet ej kunnat hitta på huru saken skulle hjelpas, vore det väl nödvänligt att öfverlemna saken åt personer med större förmåga och kraft. Hr Wallenberg förklarade också, att om man förut ej kunpat finna hjelp mot en öfverklagad olägenhet, vore det väl icke skäl att derför ej göra något nu, ty på det sättet skulle aldrig nåsot framåtskridande kunna ske. Hr Bergstedt tog under en ganska rundig tid kammarens uppmärksamhet i anspråk och höll i ett vidiyftigt anförande tal om för och mot samt slutade med att han egentligen icke yrkade något, men ville lock rösta för återremiss. Föredraget var mekligen ett mästerstycke i det högre kåjeriet, som sväfvade mellan något och inet, men slutligen föll ned till det senare, Det är sannerligen icke många hvilka i så ög grad, som denne ledamot af Första kammaren, lyckats lösa uppgiften, att med nånga ord säga ingenting. Att första kammaren uttalade sig med42 öster mot 54 för utlåtandets återremitteande är ganska märkligt samt till: och med ner än man kanske vågat hoppas. Efter en klena öfvervigten ifven i Andra kamharen för utskottets utlåtande böra reforrens vänner sannerligen icke förlora moet. — Och nu torde äfven den sist nämnda ammarens åtgörande i saken förtjena en kildring ur läktarens synpunkt, H. H.