Aftonbladet – 17 mars 1873, sida 3

i,att bese den sorgegranlåt, hvilken till a a, lmänhetens förmån lemnats qvar efter be 1t tigens af Dalarne begrafning, var det doc st I ganska många som icke bekymrade sig oi vf de svaria förhängena i den kyrkliga bely: n iningen, utan drogo sig åt venster och i! k Iträade i det stora huset söder om kyrkar SFältan har riksdagsläktaren varit så vä besatt, sori dör dagen, Det var icke blot den stora allmänna läktaren i Andra kan maren, der åhörarne vanligtvis pläga talr kast isfinna sig, utan äfven den mindre men förnämare i samma kammare, den sor är upplåten till de utländska sändebude och för Första kammarens ledamöter, nä I dessa tröttna på sitt eget arbetsrum oci n I vilja söka vederqvickelse hos de folkvalda n isamt på hvilken läktare man för öfrigt fin ner personer af begge könen, hvilka hör: hvarken till Första eller Andra kammare . jeller till sändebudsafdelningen — det var Isäger jag, icke blott dessa läktare i Andr: kammaren, utan äfven den Första kamma reas åhörarerom, som den dagen tagits besitining af allmänheten. Tidningsskrif varnes platser stodo naturligtvis icke hel ler tomma, och säg men närmare efter kande man finna att äfven isjelfva det allr: heligaste bade en och annan oinvigd insmu git sig. Främst på riksdagens föredragningslists stod det s. k. sdchargebetävkandet. Det har funnits riksdagar, då detta betänkande hvilket skall utgöra ett bevis på att kon stitationsutskottet icke inslumrat, varit fö remål för allmänbetens lifligaste deltagande -Joch då man blott för dettas skull slagits Jom plats på läktaren eller förödmjukat sig genom de ödmjukaste och mest enträgna siböner om erhållande af ett enda litet in Iträdeskort. Denna gång var dechargebeTtänkandets dock icka den dragningskratt, som vällat folkskockningen. Man satt på läktaren och hörde på öfverläggningen derom, emedan man icke vågade att aflägsna sig, men uppmärksamheten var icke särdeles fästad vid förhandlingarne. Gerna hade man gätt sin väg, om man ej befarat att en annan fråga, en vida vigtigare, skulle snart företagas, då man alldeles icke ville vara aflägsnad, och den frågan var icke om vådan af att upplåta svensk jord åt utländingar, så vigtig den kanske skulle hafva förefallit; om bon företagits till behandling en annan dag. Nej man väntade på föredragningen af Jagutskottets ryktbara utlå tande ÅZ 13, som afstyrkt hr Walld6ns motion om inskränkning i mannens målsmansrätt öfver hustrun. Den frägan hade just dragit så mycket folk till läktaren, liksom den under de närmast föregående dagarne sysselsatt större delen af hufvudstaden. Vi hade visserligen Mignon och Syrsan och Adrieune Lecouvreur och Susanna i Figaros bröllops att tänka på, men alla dessa inga, älskvärda och högt begåfvade fruntimmer kunde dock icke draga Stockholms uppmärksambet från tanken på de gifta qvinvornas ställning, och detta må anföras till heder för vår hufvudstad, utan att er Migpons, en Adriennes eller en Susannas älskvärda konstnärskap derigenom nedsättes. Jag vidrör saken endasti förbigående, men säsom ett bevis mot dem, hvilka tro sig hafva skäl att alltid tala um den svenska hufvudstadens flärd och likgiltighet för all värliga föremål. På läktaren fanns naturligtvis ett stort antal frontimmer. Det är möjligt, fast jag knappt skulle vilja tro det, att en och annau bland riksdagsmännen i detta stora deltagande från frontimmernas sida fann något som kunde gifva anledning till skämtsamma betraktelser. På Första kammarens läktare uthärdade den qvinliga delen af allmänheten med stort tålamod hela öfverläggningen om hundrasjuan och hundrasexan samt om ttländingars rätt att besitta fast egendom, och de förhöllo sig fullkomligt ointresserade till och med när grefve Henning Ha milton uppträdde, fastän de nog kunde hafva egt anledning att icke vara så alldeles belätna med honom för hans anförande föregående dag. Ah, mannen med persikorna! Det varj allt hvad fruntimmerna sade, hvarefter de icke egnade;hbonom någon vidare uppmärksamhet. Att 107:de paragrafen af regeringsformen för öfrigt icke har mänga anhängare inom Första kammareu kunde man finna i lördags. Hr Bergstedt förklarade sig skolal blifva mycket glad den dag, då någon väcker förslag om den paragrafens upphäfvande, och som hr Wallenberg väl gerna vill göra hr Bergstedt en glad dag, så förklarade den förre, att han ämnade redan i denna vecka komma in med en motion i ämnet. Sannolikt spred denna underrättelse ett tilifredsställelsens leende öfver hr Bergstedts milda drag, fastän jag omöjligt kunde se det från läktaren. Att betänkandet lades till handlingarne såväl i Försia som i Andra kammaren är redan bekant, men jag torde, så snart så lant medhinnes, få äterkomma till en liten skildring af några iakttagelser under Anira kammarens öfverläggning om utländinsars rätt att besitta fast egendom i Sverige. När lagutskottets utlåtande n:r 13 uppropades i Första kammaren, gick ett sori senom läktarens tätt slutna led. Ändtli gen!s Och nu var man icke blott öra, utan också öga för att studera ansigtsuttrycken, vifva akt på åtbördernva der nere i kammaren, se huru det toge sig ut och försöka göra sig en föreställning om huru utgänzen kuade blifva. Jag tror ieke att man blef mycket slug på hvad man såg, men yckligtvis börde man snart ganska tydligt vart ät det lutade. Det var en ganska anmärkningsvärd öfverläggning och egnad att väcka glädje hos amåtskridandets vänner. Jag tillåter mig utt så gerna först som sist säga, att behandlingen i Första kammaren var vida öiverlägsen den som frågan undergick i den Andra, men första kammaren hade också lt fördelen af att frågan der förekom redan uw mEPD mem so CPI OS Rat RS OS OP oe mn mvw mem Lr VV Da få bet: na BR id BF rr