Aftonbladet – 17 mars 1873, sida 2

Idel deruti; denna olycksaliga kris, som en lligt min förutsägelse skulle gynna fienden planer, framkallades af fienden sjelf. Be stämdt kunde man icke nog misstro väg garne i Hötel des Bains, En afton, en stund före dinern, då m:m de Manserre, som icke anade något ondt befann sig ensam i sin lilla salong, såg ho! m:lle Holdenis intfäda med blekt och upp rördt ansigte samt gråtande kasta sig til hennes fötter. Hon trodåe till en början att Lulu var död eller döende; Meta till kämpade sig nog fattning, för att med et par ord kunna lugna henne. Men hvad stör då på, min vän? Skull mr VArci ha tillåtit sig... Säg mig. genas edra bekymmer. Jag skulle känna mig myc ket olycklig, om jag inte skulle lyckas trö sta er. Er godhet förkrossar mig, svarade Meta som fortfarande grät. Behandla mig son er fiende, jaga mig bort ur detta hus; de är bäst för er och mig, att jag inte qvar stannar här en dag längre. Hon förmådde icke säga mer, tårarne qväfde hennes röst. M:me de Mauserre an satte henne med frågor, hennes svar voro fåordiga, invecklade, dunkla; men dä man varit en stund i mörkret, börjar man slut ligen urskilja föremålen, och m:me de Mau serre upptäckte plötsligen den grymma san ningen. Ah! store Gad, ntropade hon, ahr de Mauszerre Han älskar er, och han hb vägat säga er det. Hvat? När? Huru? Hvad har händt? Jag vill veta allt. Jag har redan sagt er för mycket, svarada Meta. I detta ögonblick lät hon sitt hufvud sjunka ned på fru de Mauserres knä, som