Aftonbladet – 14 mars 1873, sida 3

Tsitt värde förintades; och har hr FreåriksIförklaras icke gälla sådana obligationer latt för lagatskotret, som hör utgöra ett uravv, OM PUIRULAL fYLSUIlINGP avv IULUTen på sådant sätt bevaka, han har sin talan emot gäldenären förlorat; men att för fordran hos bank eller allmänt penningverk efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt eller graverad utgifves, ej gäller hvad om tioårig preskription sålunda sagdt är, utan länder till efterrättelso hval derom särskildt är stadgadt. Vid innevarande riksdag har hr J. F. Fredriksson fästat uppmärksamheten dervid, att flera städers administrationer och enskilda bolag utgifvit tryckta eller graverade obligationer, förfallna till betalning vida längre än tio år efter deras utgilnings dag, och att det skulle föranleda mycken avärighet, om innehafvarne af sådana obligationer skulle vara nödsakade att hvarje tionde Är förnya desamma, hvilka, om så dant ej skedde, onekligen förfölle och till son af sådan orsak föreslagit, att hvad om tioårig preskription vore stadgadt måtte eller förbindelser, som äro tryckta eller graverade, och som vid deras utfärdande åtföljas af ränteeller vinstutdelningskuponger samt förfalla mera än tio år efter deras utgilningsdag. Med anledning af detta förslag har lagutskottet hemställt åt riksåagen att besluta följande författning: Har kommun eller bolag, hvars ordning blifvit af konungen faststäld, för upptagande af amorteringslån, utgifvit tryckta eller graverade förbindelser, räknas den i förordningen den 4 Mars 1862 stadgade preskriptionstid från den dag, sådan förbindelse efter utlottning eller eljest, enligt amorteringsplan, till betalning förfaller; dock gälle för enskilda bankers tryckta eller graverade förbindelser hvad derom särskildt är stadgadt. ; Det hade varit önskvärdt om utskottet uti detta sitt tillstyrkande begagnat ordet slån i stället för amorteringslän, ty man kan tänka sig enskilda bolag eller korporationer, som u tryckta eller graverade förbindelser, som ej äro stälda till inlösen efter en småningom skeende amortering, utan förfallna till betalning på bestämd dag efter tio år; men det hade varit ännu önskvärdare, om utskottets utlåtande ej varit åtföljdt af de reservationer, som blifvit dervid gjorda. I dessa reservationer afstyrkes motionärens förslag. Granskar man motiverna till den af reservanterna uttalade åsigt, finner man desamma vara utan värde. Det yttras nemligen, att faran för innehafvaren af så beskaffade obligationer att genom preskription förlora sin rätt vore ytterst ringa; att de årligen skeende räntebetalningarne afbryta preskriptionen, och att om förvaltarne af kommunens eller bolagets angelägenheter skulle mot bättre vetande förneka, att räntebetalning wunder de sistförflutna tio åren skett, torde bevisföringen derom i följd af den offentlighet sådana räntebetalningar likasom låntagarnes räkenskaper vanligen erhålla, icke vara svår att åstadkomma; att deremot nu gällande preskriptionslag, derest obligationen förkomme, lände dess egare till förmån genom att sätta låntagaren i tillfälle, utan fara för efterräkning, inom en ej allt för aflägsen tid beloppet utbetala. Frågan är dock af större vigt än hrr reservanter synas hafva förestält sig: Många städers administrationer, många enskilda bolag hafva utfärdat tryckta eller graverade obligationer, som komma att förfalla efter vida längre tid än tio år. För att vara förvissad derom, att preskription ej skall åkomma desamma, måste nu hvarje innehafvare inom tio år från deras utgifningsdag erinra gäldenärerna om skulden samt taga bevis derom. Att låta saken bero på den bevisning, som skulle ligga i de årliga räntebetalningarne, skulle vara ganska äfventyrligt, ty först och främst kunde gäldenärerne förneka desamma hafva egt rum, och de skulle ej Iagligen kunna tvingas framvisa sina räkenskaper; för det andra kunde -räkenskaperna antingen vara oordentligt förda och ej förtjena vitsord eller genom olyckshändelser eller med berådt mod förstörda; och för det tredje torde, der gäldenären råkade uti konkurs, hans erkännande af räntebetalningen ej gälla såsom fullt bevis emot en eller annan borgenärs bestridande. Uppgiften att den i afseende å omförmälda slags obligationer nu gällande preskriptionslagen skulle, dåerest obligatiorerna förkommer lända egaren till förmin derigenom, att gäldenären sattas i tillfälle att, utan fara för efterräkning, inom en ej för aflägsen tid beloppet utibetala, bevisar att uppfinnaren af detta motiv dömer andra efter sig sjelf. Han skulle, derom är jag vizs, betala en skuld, äfven om fordringshandlingen för kommit, blott han vore säker för att undgå betala densamma ånyo. Men så hederliga äro icke alla. Fleraexempel hafva förekommit, dä löpande fordringsbandlingar blifvit förstörda och då foråriogsegaxne af domstol förklarat: ej ega, utan desammas företeende, utbekomma betalning. Jug boppas derföre, att utskotte:s förelag i detta hänseende eller anrat i samma syftning måtte blifva lag. Motionären harisammanhang med nämnda fråga fästat uppmärksamheten dervid, awvt så väl statens elier bankers som ock enskilda korporationers förbindelser, jemte ätföljande kuponger, genom olyckshändelser stundom gå förlorade, samt att egarne till äe derpå grundade fordringar derigenom blifva satta otur stånd att sin2 fördringar utbekomma, men att rättvisa och billighet fordrade, att en möjlighet bereddes för gådane fordringsegare att icke desto miudre utbekomma sin rätt; och bar motionären i anseende dertill föreslagit, att en särskild lag mätte utfärdas, som bestämde de vilkor, under hvilka dylika fordringsegare mätte kunna sin rätt utbekomma, samt att ät lagutskottet måtte uppdragas att gifva förslag till en sidan lag. Motionen i denna del har deremot lagutskottet afstyrkt, egentligen på den grund. att motionären ej antydt de grunder, på hvilka han ansett en sädan lag böra utarbetas, Då likväl motiovären uppglivit grunden till sjelfva förslaget, hade han välej behöft ma ma mr rem dna AA om — bt oh de LR JK Nr peu I nr EA RA EMMA mm vt Set AA SÅ te re