Aftonbladet – 13 mars 1873, sida 2

pressade läppar skildes åt, hennes rynkade panna blef åter jemn som en is, hon sänkte hufvudet, och det föreföll mig som om en tår svälde under hennes ögonlock. Jag väntade ett ögonblick att hon skulle tala till mig; jag väntade förgäfves, Bergssjöarnå äro underliga och nyckfnlla. Då vi lade ut, rörde sig icke en fläkt, syntes icke en strimma på vattenytan, som skimrade silfverglävsande blå. Snar: bade den skugga, som stranden kastade, antagit smaragdens färg; det gröna, som smäningom vann öfverhand öfver azurn, hade snart inkräktat hela sjön, som greps af en darrning och började häfva sig. Båten hade drifvit långt ut. Mer och mer förvirrad af Metas och min fortsatta tystnad, beslöt jag att återvända. Jag vände förstäfven mot byn, dit vi hade medvind, och jag utvecklade seglet, i det jag frågade Meta, om hon ville åtaga sig rodret, som det endast gälde att hälla rätt. Hou svarade mig med en biick och fattade rorpinnen med säker han: , Seglet svälde och bäten länsade undan likt en häst, som känner sporren; redan bör jade vi skymfa vassen och stenarne vid stranden. Meta bade upplyft hufvudet; hennes halföppnade läppar drucko vinden, och hennes bröst vidgade sig. Jag vill ännu eu gäng uppläga Der König von Thule för er, hviskade hon. Hör noga. Och med samma stämma som fordom föredrog hon de verser, som jag, tack vare henne, kunde utaniill: E2 war ein König in Thule (Ger tren bis an das Grab, Dem sterbend seine Buhle Pinen gollenen Becher gab. Vinden blef sekund för sekund starkare; plötsligen szakade en by hättigt seglet, som än piskade masten, än till den grad