Aftonbladet – 12 mars 1873, sida 3

FR Ae ierifrån Hat, vid Holmbergs och Åström änkomstf, kröp upp och hölsade sina objudna gäster och fridstörare med en utmanände blick och ett morskt brummande, men björnen haxin ej mer; än med halfva kroppen upp från snökanteil, förrän Holmberg och Åström nästan samtidigt gåfvö ed, och björnen neddigrmade dödligt träffad. De atiära kamraterna kommo nu med sina bössor och lade an på halle; men en del af dem träffade ej ens björneti, oaktadt afståndet ej, var längre än 4 å 5 alnar. Sådana kamrater äro ej mycket att lita å, om man ej skulle lyckas att dödligt såra björnen med första skottet. Emellertid var nu björnen död och släpades hem till Skansnäs under lapparnes segersånger och jubel, hvilket segertåg ytterligare förhöjdes derigenym att lapparne vid framkomsten till Skansnäs gåtvo salut med sina gevär. för måste nu nalle lemtia pel-. sen i sticket och köttet och späcket delades, se: dan samtlige vederbörande dock först anrättat j. en smaklig måltid af de läckraste hitarne. Lapparne firade nalles död hela natten under juojkande (sjungande af sånger, hvilka endast handlade om nalles minien och bedrifter.) . Björnen, en af de största som i annaminne blifvit dödad inom socknen, hade 30 lisp. köst och späck samt en utmärkt vacker hud, som redan ärförsåld för I. 130 rår, hvari skottören för björnen dock är in1. beräknad. — Dea bekante romanförfattaren Paul F6val har . dessa dagar råkat ut för en rättegång af ovanligt slag. Han hade nyligen utgifvit en intressant roman: La rue de J erusalefi:. I denna roman skildrar han bland många andra personer en rik dam, m:me Goret, hvars förmögenhet är af misstänkt ursprung och som på det hela taget icke är frawställd i någon fördelaktig dager. En vacker dag kommer en dam vid namn m:me Goupil till Paul Fåval, påstår att hon kännt igen sitt porträtt i skildringen af m:me Goret och beskyller författaren för attha baktalat henne. Paul Fåval protesterar och försäkrar henne. att det alldeles icke fallit honom in att syfta på henne eller någon annan bestämd person och åberopar sig på romanförfattarens rättighet att hemta sina figurer från fantasiens verld — men allt var förgäfves. M:me Goupil stämde honom inför domstol, hennes advokat. Dachaud, påstod att hennes käromål var väl grundadt och yrkade att Paul Feval måtte dömas för spridande af gement förtal. Men Frederic Thomas, skriftställare och ordförande i La Socigt de gens de lettres uppträdde som Fevals ombud, han gendref Lachaud och visade i hvilken löjlig och omöjlig ställning hans teori skulle försätta hvarje romanförfattare; domstolen var af samma tanke och Fåval blef frikänd. — En sorglustig historia berättas från Ekesjö: En komministratur var för någon tid sedan ledig inom stiftet. På fataliedagen infanno sig i konsistorium två prestmän och började ett resonnemang med tjenstgörande notarien. Under samtalet frågade den sistnämnde de begge herrarne huruvida de tänkte söka det lediga stället. Svaret utföll jakande. hvarvid der ena af prestmännen upptog en bundt handlingar ur fickan, under tillkännagifvande att det var ansökningshandlingar, utan att likväl visa huru i verkligheten dermed förhöll sig. Samtalet blef ju längre dess lifligare, och under tiden glömde den som upptagit papperen att aflemna dem, medan den andre, som ändrat sitt beslut om sökandet, icke gjorde någon min af att söka. Den glömske blef emellertid obehagligt erinrad om sin uraktlåtenhet, derigenom att klockan slog den timme som förkunnade fåatalietidens utgång. Hastigt kommen till besinning om ändamålet med sitt besök, framlemnade han handlingarne, men det var — försent, -Klockan är slagen-, svarade den i sin tjenst obeveklige notarien. Tröstlös skyndar den sökande till biskopen, hvilken, naturligtvis, så som saken nu stod, icke kunde göra något dervid. Den förtviflade prest mannen beslöt sig nu för att anföra klagomål i högsta domstolen; men, vare sig att olyckan i konsistorium förvirrat hans sinnen, eller af någon annan outredd orsak, nog af, det vederfors onom något liknande det som påpekas i den bekanta sentensen: TIncidit in Scyllam, qui vult evitare Charybdin; han glömde att på besvärsskriften underskrifva sitt namn, hvadan besvär ren ej kunde till pröfning upptagas. — Väderleksnotiser. 1 Kölnische Zeitung läses följande vinterstatistik: År 1172 klädde Isig träden midt i vintern i gröna löf ocn fågI larne började bygga sina bon. År 1289 hade man alls ingen vinter och temperaturen var vid jultiden så vårlik, att de unga flickorna julaftonen kunde smycka sig med violer. År 1241 I voro träden fullt utslagna i Mars månad och morellerna mogna i Maj, d. v. s. 6 veckor tidi gare än vanligt. År 1588 stodo trädgårdarne i fullt flor redan i December. År 1572 äfvensom år 1588 grönskade träden i Februari. Åren 1601, 1609 och 1617 hade mau ingen vinter i Sydtysk. land. År 1659 hade man hvarken snö eller is i Tysklaud, År 1722 stodo alla träd gröna i Fe bruari. Äfven år 1807 var all vinter försvunnen. och ännu har man i friskt minne de vinterlösa åren 1834 och 1846, Är 1870 firade man i Pe tersburg nyårsdagen vid 8 graders värme. I år har man i Sydtyskland en emförelsevis lika blid I vinter som de nordiska länderna.