Aftonbladet – 12 mars 1873, sida 3

För att få vara ensam med sina tankar, gick Meta snart ut på stranden, der en båt från andra ändan af sjön nyss lagt till. Båt karlarne hade fastgjort den vid en p:le på stranden, sedan de rullat seglet kring masten. Hon fick det infallet att stiga i bäten. Jag såg henne sätta sig i fören och, lutad öfver vattnet, som kanske tjenade henne till spegel, förblifva orörlig. Tilfället föreföll mig gynnsamt, några sekunder derefter stod jag i båten bredvid henne; jagkastade försåtligt loss och fattande årorna, rodde jag utåt sjön med henne. Till en början tycktes hon vara rädd öfver att befinna sig ensam med mig på detta bräckliga skal; hon bönföll mig att ro tillbaka till land. Jag låtsade icke höra henne och fortsatte att ro. Småningom lugnade hon sig eller också gjorde hon nödvändigheten till en dygd. Hon satte sig akter-ut vid rodret. När vi kommit till midten af sjön, släppte jag ärorna och lät båten drifva vind för våg. Hon betraktade mig uppmärksamt, i det hon försökte tolka mitt ansigte och min tystnad. Jag hade dagen förut i slottets biblio. tik funnit en gammal upplaga af Les Pro. vinciales och hade af nyfikenhet tittat igenom den. Ett ställe hade isynnerhet anslagit mig och det hade inristat sig i mitt minne. Jag stödde mig mot masten med korslagda armar och citerade: I sanning, min far, utropade jag, lika gerna skulle jag vilja ha att göra med en person utan religion som -med sådana, hvilka äro till den grad lärda, att de påstå att ändamålet helgar medlen, ty afsigten hos den som sårar lin drar icke svedan hos den som blifvit sårad. Han märker icke denna hemliga afsigt, han känner blott slaget eller stynget, som han får. Och jag vet icke en gång, om mar