Aftonbladet – 10 mars 1873, sida 2

Det gifves utsigter, som icke i sig sjelfva lafva något hänryckande, men som genom rissa ljuseffekter blifva till den grad intarande, att man föredrager dem framför de nest leende och behagliga landskap. Själen rar också sitt ljus, som förvandlar ett anigte, och det var derför Meta vissa ögonlick föreföll mig förtjusande; men jag hade närkt, att hon sällan visade sig till sin förlel, då hon befann sig tillsammans med n:me de Mauserre, icke till följd af en jemörelse, som var omöjlig att anställa, men lerför att hon i hennes närvaro erfor tvång, örlägenhet, ett hemligt obehag, som hon be mödade sig att dölja. Jag visste sedan ett lygn orsaken dertill. Hon betraktade oss med bäpnad och hennes ansigte uttryckte på en gång hårdhet och förvirring. Vet ni, sporde jag henne, shvad vi talade om? Jo, m:me de Mauserre förfäktade mot mig, att hon icke är så vacker som sitt porträtt. Den som gjorde porträttet är en stor konstnär, men den som danade originalet är en ännu större konstnär. Det blir en sak, som Gud och jag får 1pp göra medhvarandra, genmälde jag; men vorträtt ha den fördelen att inte åldras, och n:me de Manserre påstår, att hon häller på utt bli en gammal gumma om trettio år, Ack, min fru, af oss båda är det jag som är den gamla gumman, oaktadt jag slott är tjugufyra år, sade hon med ett svårmodigt tonfail, I ären båda låga smickrare, sade m:me le Mauserre. Men, min vän, vi talade är ven om något annat; jag har fått ett bref... Madame, afbröt jag, i det jag Htligt olinkade mot henne, Ludvig XIV brakade äga, att man inte bör för snart rosa fram