Aftonbladet – 6 mars 1873, sida 2

Svaret var så lågt, att jag till min stors ledsnad icke kunde höra det. Ni vill då, att jag skall råda er, sade han i en blidare tom. Nu är jag i mir oråning förlägen. Ni talade nyss om kär lekens egoism; vänskapen har sin, Förtr månader sedan kände vi inte hvarandra och ert sällskap har nu blifvit en så ljnf van: för mig, att jag ryser vid tanken att nöd gas försaka det och på samma gång beha get af våra kära samtal, som så uppfrisk: mig. Emellertid vill jag förgäta mig sjel för att endast rådfråga ert intresse, Jag är lifligt fäst vid den man, hyarom ni ta lar; han har gjort mig stora tjenster, son jag inte skall glömma. Men hur stora han: förtjenster än äro, betviflar jag dock, attn skulle blifva lycklig med honom. Han är konst när, han är det i själ och hjerta; målarkonster och ryktbarheten äro hans båda huldgudinnor hans hustru skall komma först i tredje rum met, Tillåt att jag utan förbehåll säge er min tanke: ni skall en tid vara hans rodocka, för att sedan endast blifva han: hushållerska. Min vänskap önskar er er man, som är er frände till tycken och käns lor, som inser hela ert värde, en man s:åod att uppskatta er sällsynta intelligens ert på en gång så fasta och smidiga skap lynne, denna förtjnsande böjlighet hos ej själ, hvarigenom ni så väl förstår att sätts er in i de för er mest främmande tanka och gom gör det möjligt för er att, så til sägandes, lefva en annans själslif. Denne make skall ni en gång finna, han skell göra er till sitt mest värderade sällskap, till alla sina tankars förtrogna, till sin rådgifver ska och väninna i detta ords innerligaste och ljufvaste bemärkelse. Dessa sista ord uttalades med så myc ken värme, att Meta tycktes blifva rörd.