Aftonbladet – 6 mars 1873, sida 2

talang; jag kom att tänka på Rembrandts porträtt och Rembrandt kom mig att drömma om Velasquez. Jag trodde mig höra en röst, som sade: Det är den enda Gud, som icke sviker. Jag drog ut en läda i ett bord och upptog derur en gammal sjöskumspipa, som jag ärft efter min far; jag stoppade henne, tände henne och öfverraskade mig sjelf med att utropa: Tunnbindare, din son mär bra! Derefter slog jag mig åter ned vid staffliet och började retouchera draperiet på min Boabdil. Jag måste emellertid tillstå, att min pensel darrade en smula och att min stafflikäpp aldrig varit så nödvändig för mig. Efter en timmes förlopp bultade åter nägon på torndörren. Denna gång var det hvarken mr de Mauserre eller Meta; — jag befann mig öga mot öga med den fräckaste och brunaste af gitanillor. Hon hade ögon svarta som ett par bläskfläckar, och den skygga uppsynen af en nattfogel, som öfver. raskas af ljuset. Jag hade samma morgon påträffat denna skönhet bland eftersläntrarne af det zigenarband, som en natt kommit våra hundar att skälla såifrigt; hennes taskspelarknep och skojerskebehag hade förtjust mig och jag hade inbjudit henne at posera i min atelisr; Jag skyndade mig att förå henne in, förtjust att hon hållit ord. Himlen sände mig i hennes person en modell och ett sällskap, af hvilket senare jag var i stort behof. Under det jag utkastade min proquis, roade jag mig med att prata med henne. Jag bar redan sagt er, madame, att då jag här i verlden kommit i beröring med viska dygder, gripes jag af den inuerligaste ömhet för slödder. Solen höll på att gå ned, då jag slutade seancen och gick ut tillsammans med min modell. Då vi gingo öfver vallen, märkte ag bredvid gungan ett glänsande föremål: