Aftonbladet – 5 mars 1873, sida 3

af små bråkdelar, skulle må dock vil ö vergälgön tt hvart och ett af dessa mya: system sakna anknytningspunkter, der et för räkningen beqvämt belopf af det gaml och af det nya skiljsmyntet noggrant? sam manfölle; Pet skall öfver hufvud taget al tid bli förenadt id så stora olägerhete för befolkningen att öfvergå från en räkne enhet till en annan, hvilken icke står i e mycket enkelt talförhållande till den hittil) begagnade, att man knappt bör skrida de! till, om det cke är nödvändigt för att vinn fördelar af äfgöfande betydelse, såsom gt mensamt mynt för hela fiket (t. ex. såsor Italien och Tyskland ha gjort) eller ett al mänt myntsystem. . Det naturliga sättet för Danmark att ö vergå till ett gnldmyntsystem är derföre de att det stöder sig på den gällande räkne enheten, riksdalern, och detta sker bäst ge not ätt utmynta guldmyntet till ett värd af 10 och 5 riksdaler, hvilka skola vara d för begagnandet bejvämaste storlekarne För att finna den storlek, so est guldmyn af 10 och 5 riksdalers värde bör ha, måst man emellertid först bli enig om, hvilke värdeförhållande nu måste antagas finna mellan guld och silfver. Utskottet anser si kunna sluta sig till den beräkning, hvarige nom man funnit, att 1000 vigtdelar guld a äro lika mycket värda som 15,675 vigtdela: silfver, hvilket svarar mot det värdeförhål lande, som Hamburg har lagt till grund fö sin öfvergäng från silfvertill gnldmynt foten. Detta förhållandes antagande skal dessutom medföra den fördelen för oss, at vårt nya hufvudguldmynt kommer att stå ett noggrannt förhållande i synnerhet til det tyska guldmyntet, hvarigenom vi undg den förlust, som nu oupphörligt förvållar oss derigenom, att vi i många omsättnings förhållanden måste taga en preussisk tbale! för 8 mark, oaktadt den är e skilling min dre värd. Med afseende på nämnda för hällande kunna af en mark fint guld precis 124 femriksdaler-stycken eller 62 tioriks daierstycken utmyntas, och dermed är hut vudstadgandet gifvet för det guldmyntsystem som det är riktigast för Danmark att an taga. . Till att verkställa öfvergången på ot! tillfredsställande sätt hör likväl icke blott. att ett lagligt guldmynt anskaffas, utan äfven att silfvermyntet afskaffas såsom hufvudmynt, d v. s. såsom det mynt, hvari en penningeförbindelse till. hvad belopp som helst kan uppgöras. Ty eljest kommer man att få en dubbel myntfot; det skall då stå hvar och en gäldenär fritt att uppgöra sin skuld efter eget val mellan guldeller silivermynt, och då värdeförhållandet mellan suld och silfver icke är fast, skall gäldesären alltid vara böjd för att betala med len metall, som på den tid, då förbindelsen skall inlösas, har det minsta värdet; med ndra ord, den mest värdefalla metallen kall utträngas ur cirkulationen, och härgenom skall både staten och enskilde lida vetydliga förluster. Om sådant skall undvikas, är det nödvändigt, att endast guldnyntet blir det lagliga betalningsmedlet nan och man emellan ) för alla summor, som öfverstiga ett visst lågt belopp, och att ilfvermyntet blott begagnas såsom skiljenynt. Men skall silfvermyntet blott nyttas såsom skiljemynt, bör deticke innehälla len fulla vigt af ädel metall, som det nu nnehåller; ty då det lätt kan hända, att i ramtiden perioder inträffa, under hvilka ilfrets värde i förhållande till guldet höjer ig öfver det, som är lagdt till grund vid fvergången till guldfoten, skall det då nnna löna sig för enskilde att smälta ned fåra silfvermynt, hvarigenom åter staten kall lida betydliga förluster, och robbning nträffa i omsättningsmedlen. (Forts.) ) Att nationalbankens sedlar i samma omfång som hittills fortfara att vara lagligt betalningsmedel, faller af sig sjelf.