Aftonbladet – 5 mars 1873, sida 3

ISVSkerT skadad. Nasra Jernvägstjenste män blefvo särade, Posten är oskadad Om bifallsyttringar vid undervisande öredrag. Doe yttringar af bifall i bandklanpningar, stampningar och rop, som, ursprungligen till hörande cirkus, blifvit derifrån öfverflyttade till teatern och kondsertöglen, kunna äfven på dosså ötirkdet ehdäst Under Vissa Om: ständigheter anses lämpliga och blifva på audra vistigare, dit de så emåningom hålla på att öfverföras, rent af oberättigade och skadliga. Vi missunna visserligen icke ep skådenpelara ellör ön sångare dessa för dem så kära uttryck af publikens ynnest, der de utdelas med något omdöme. Men de blifva dels störande, dels värdelösa, om de tillåtas alhreta köfdlingeös gång eller i lisa rikt mått tillfalla den medelmåttiga, som. den stora talangen. Ja, vi våga till och med påstå att ett för lätt köpt bifall inverkar skadligt på den, som är dess föremål. Det slappar förmågan af anbströngnlfger och; äphn värre, det låter lätt förblanda tig med dön verkliga konstens pris, hvadan för mer än en utöfvare af den dramatiska konsten högsta målet synes vara att, såsom det he ter, knipa en applåds, Men om vi avse att bifallsyttringarna på tentern borde inskränkas, för ätt derlgenom vinna I betydelse, är det vår oförgripliga öfvertygelse att de borde fullkomligt bannlysas med af: eeende å Btskilligå andra uppträdanden, vid hvilka man nu atiser sig befogad att använda dem, Detta är ett franskt mode, som håller på att hos oss ioföras, men viskulls anse framgången af detta förebafvande för en ganska tvätydig fördel. Det är väl sannt att hvarje offentligt vppträdanås är och vara än derkastadt kritik men deraf följer ej att den kritik, som yt sig i åhörarnes opinerande — ena 2 genn å den andra genom hy vid alla tillfällen är den rikt f pressens målsmän her så allvarligt som vi petonat kritikens befogenhet gent emot andliga föredrag, men skulle templet blifva en tummelplats för olika opinlonsyttr 3 l deras värde, skulle vi geiiast la detta päsvin ett vanhelgande och hoppas att dervid bafva ett mäktigt stöd i den allmänna Uppfattningen a? det rä och passande. Densa är dock icke tillräckligt upplyst att inse det dylika yttringar af bifall ellnr mikahag äro lika litet på sin plats vid ett unlervisande föredrag i profana ämnen, emean genom dem de, som åtnjuta undervisNing, sätta sig till doms öfver den, som medlelar den samma. Vi hafva böllet aldrig hört omtalas att ähörarne sf föreläsningar vid våra universitet tagit sig före att genom handklappniogar eller dylikt gifva till känna sitt bifall; derås närvaro och uppmärksamhet hafva i detta afsseude varit tillräckliga vitneabörd. Några få gånger har let visserligen händt att utmärkta löreläare, såsom t, ek, Geijer och Boström, efter afslätningen af en föreläsningskurs, som räckt flere terminer, blifvit af sitt auditorium hemföljde under sång. Denna opinionsyttring har dock burit karakteren af tackvamhet för långvarig och förtjenstfall ledning al åhörarnes studier och således varit en frukt af mogen besinning, gom på intet sätt kan lemföras med de omedelbara uttaanden af bifall eller misshag, som framkalas af en ögonblicklig stämning, hvilken lika ätt kan hafva väckts genom ett effektsöeri, ovärdigt en lärare, som genom grundigheten och klarheten i hans framställning. PÅ ett helt avhat sätt hafva åhörarne af le utaf bhögskoleföreningnn anordnade föreäsningar uppfattat sin ställning till den öredragande, Dessa föredrag — de må sifva sig ut för populära eller fullt vetenskapliga — hafva väl dock för afsigt att indervisa; så att föreläsaren har till sin örsta uppgift, icke att visa sin förmåga i alarens konst — såsom t. ex. fallet är med 3jörnsons föredrag — utan ådagalägga sin kicklighet att i det muntliga föredraget neddela sina åhörare vetenskapens resultaer; och åhöraren åter till sin, ej att vinna n stunds ästetisk njutning, utan att vinna .unskaper, De senares ålder, kön eller sam-. ällsställnisg må derför vara hvilken soml elst, under sitt föredrag intager föreläsa en till dem undervisarens ställning och bör erför enligt vår mening ej vara underka tad obehaget att behöfva buga sig för en rhällen eller gräma sig öfver en uteblifven pplåd. Vi våga derför anse det för en nissuppfattning hos. de utan tvifvel högst älmenande åhörarne att tro sig förpligtade tt på detta sätt böra visa sin uppmärkamhet för föreläsarne, liksom vi knappt unna tro att dessa deraf finna sig smickade. BSärskildt veta vi att en af dem, proessor Dietrichson, såsom lärare vid akadenien för de fria konsterna insett sig både för etenskapens och sin egen värdighet såsom irare böra undanbedja sig dylika bifallsitringar. Efter det hans åhörare vid en öreläsning för någon tid sedan genom handlappningar gifvit uttryck åt sitt bifall). örjade professorn nemligen den nästföljan-, e med en i milda men värdiga ord affattad rotest derermot, hvilken, då den fullkomligt ; ttrycker vår egen uppfattsing af saken och ger tillämpniog på flere än detta enskilda ll, på vår begäran delgifvits oss och här nföres med önskan att den måtte allmänt! ehjertas. . Professor Dietrichson yttrade sig vid det ämnda tillfället på ungefär följande sätt: I det jag nttalar min innerliga tacksamhet jr den välvilja, som vid slutet af föregående öreläsning gaf sig luft i ljudiiga bifallsyttrinar, anser jag det såsom en skyldighet mot den I: etenskap, jag här föredrager, att bedja min . hörarekrets vänligt betänka. att dylika yttrin-. ar af välvilja i sig innebära berättigandet äf-. en af motsvarande misshagsyttringar, i fall mina iredrags innehåll eller form ei sknlle falla i mitt : appningar, handk