Aftonbladet – 5 mars 1873, sida 2

scriptum öfverraskade mig; jag visste ej, att jag var så nödvändig för m:me VArcis lycka. Jag hade bestämt mig för att icke återvända till Charmilles före månadens slut. Jag påskyndade min afresa några dagar, och dä jag kom till slottet, mötte jag på trappan m:me dArci, som med dämpad röst sade till mig: Här försiggå vissa saker, som misshaga 0s8. Hvad menar ni? frågade jag. Tro endast på edra ögon, svarade hon mig. Jag skulle önska, att vi misstoge oss. I sjeifva verket tilldrog sig ingenting; på Charmilles, som var särskildt anmärkningsvärdt; men trots aritmetiken blir ingenting, upprepade gånger lagdt till ingenting, stundom någonting. Hr de -Mauserre, som nu var fullkömligt återstäld, sysselsatte sig medsin florentiäska historia, och fastän hans dotter återkommit, hade hon dock icke blifvit återinsatt i sin anställning som renskrifvare — jag har sagt er, att Meta hade en vackrare handstil än m:me dArci. Jag observerade derjemte, att han bibehållit vanan att hvarje dag efter frukosten göra en promenad omkring parken, hvilken promenad stundom upptog två hela timmar. Endast Meta och Lulu åtföljde honom; hvar och en annan, som gällade sig till dem, lät han genom sin kyliga och tankspridda uppsyn förstå, att han var öfverflödig, Det måste erkännas, att hans lynne var något ojemnare än före hans sjukdom; han. var ofta dyster och tystlåten; hans melankoli efterföljdes af en något tvungen glädtighet. När en person haft lungivflammation, är det billigt att hans lynne röjer en eftersläng deraf, och man får ursäkta mycket hos en historieskrifvare, som anstränger: sig att sprida ljus öfver några stridiga punkter i Pazzis sammansvärjning, Meta var icke