Aftonbladet – 4 mars 1873, sida 2

håterioit välstånd. Detta var detså kallade ra republikanska partiets program. Å andralför sidan uppträdde det demokratiska partiet, hvilket räknade sina flesta anhängare inom le forna slafstaterna. Här ville man besagna den välmenande, men vacklande och svage Greely, för att tillkämpa sig hvad nan genom kriget hade förlorat eller rätigheten för hvarje särskild stat att efter sodtfinnande stifta lokala lagbestämmelser ill skydd för privilegierad frihet grundad å hudens färg samt i och med detsamma iterinförandet af slafarbete och andligt mörer. En strid för så olika syften och med sädana dimensioner, eger, segern må vinnas vf hvilkendera parten som helst, ej blott ett illfälligt intresse; ej heller inskränkas dess verkningar till den stat den närmast rörer, atan blifva kännbara i alla länder, äfven der benägenheten för klass-skilnad och pri vilegierade förmåner ej söker stöd i olikheten mellan den hvite mannens och negerns eller mulattens färg. Den segrande opinionen, hvilken fana den än må föra, löper som en elektrisk ström rundt kring jorden, urladdar sina gnistor och tänder tankar och känslor, som eljest länge kunde ha legat slumrande och dolda, sjelfva omedvetna at sin tillvaro, Intet civiliseradtland blir deraf oberördt. För att rätt fatta hela betydelsen åf förevarande fråga, torde det dock vara af vigt att kasta en blick på några mera speciella förhållanden. Genom de norra staternas segrar under inbördeskriget 1861—65 och den deraf följande freden förklarades såsom grundlag, att hvarje försök att spränga republiken, eller dela henne i tvenne eller flere sjelfständiga stater, skulle anses som uppror och såsom sådant undertryckas. Vidare föreskrefs genom tillägg till konstitutionen, att slafveri ej mer finge inom republiken ega rum, att hvarje person, född inom dess område eller sedermera naturaliserad, var statens medborgare; att alla voro likställige inför lagen; att icke någon på grund af raceskilnad eller derföre att han varit slaf på nå got sätt finge inskränkas i sina medborgerliga rättigheter; samt slutligen, att kongressen genom ytterligare lagstiftning skulla skydda och utveckla dessa rättsprinciper, och, om så behöfdes, bemyndiga högsta verkställande makten att tvinga till deras efterlefnad. En sådan ändring uti förr bestående förhållanden framkallade inom sydstaterna de bittraste känslor. Dess hvita befolkning, de forna slafegarne, kunna icke känna sig annat än: djupt förödmjukade af att nödgas lefva under en samhällsordning sädan som den nu föreskrifna. För dem var det ett förhatligt maktmissbruk att förneka de särskilda staterna rätten att bestämma öfver sin egen lokala lagstiftning. De kunde icke försona sig med tanken att den HKhvitel mannen kanske skulle nödgas arbeta sin egen jord; att negern ej blott blefve fri utan lock kommei ätnjutande af alla medborgerliga förmåner, att hans barn blefve dölåktiga af den offentliga undervisningen, derigenom måhända kunde komma i oberoende ekonomisk välstånd, ja, till och med kunde blifva kommunens och statens representanter. Att påtvinga dem en sådan sakernas ordning var enligt deras traditionella begrepp ett oerhördt våld och tyranni, som det var hvar och en lofligt att med hvad medel som helst bekämpa och tillintetgöra. Förklara öppet krig vågade de icke, men de förbundo sig att fortsätta striden. Detta skedde genom stiftandet af hemliga sällskaper hvilka under namn af ku-klux-kan, Golden circle m. fl. på alla möjliga sätt, med eld och revolver, förföljde ej blott negern, utan ock alla hvita som visade sig hysa lojala tänkesätt. De hemliga sällskapens tillvägagående kan någorlunda bedömas af de tilläggslagar, som af kongressen måste utöfver redan befintliga lagar tid efter annan utfärdas, uteslutande med afseende på laglöshetstillståndet i de södra staterna. Här torde det vara nog att anföra några momenter af den så kallade ku-klux-akten, utgifven i början af 1871. Den var riktad emot nämnde sällskap, hvilket grasserade i sydstaterna och; under åberopande af lokallagat sämt föregifna bruk och gammal häfd, beröfvade 1ojala invånare, hvita såväl som negrer och mulatter, deras frihet och konstitutionella rätt. Denna aktinnehöll straffbestämmelser för hot och våld emot republikens tjenstemän; för försök att hindra lagens titöfvande; för tillgrepp eller förstörelse af republikens egendom; för hot eller handgripligheter emot vitnen och domare; för försök att hindra personer begagna sin rösträtt m. m. Afven bemyndigades presidenten att när så behöfdes begagna militärmakt för ordningens upp rätthållande, hvarjemte han egde rätt att prohibera habeas corpusakten. Den kanske märkligaste lagbestämmelsen var dock, att ku-klux-sällskapets medlemmar förklarades förlustiga rättigheten att dömas af jury, — en kraftåtgärd som engelska parlamentet aldrig vågat vidtaga för att hämma den blodiga laglösheten i Irland. Men så otroligt det än må förefalla, lär det ock vara bevisligt, enligt utlåtande från en af kongressen förordnad edsvuren komitå, att kuklux-sällskapet begått våld emot 23,000 personer och mördat mer än 7000.) Såsom en ytterligare ledning vid bedömande af den ännu rådande andan inom sydstaterna, och hvarthän det skulle leda, om presidenten och kongressens majoritet blefve män som befordrade denna anda, må anföras något af hvad dessa staters tidningspress hade att säga före och under den senaste valstriden. Några sydstatstidningar lemna här ganska betecknande utdrag. Så läser man uti en af dem, Mobile Tribune, följande: Det demokratiska partiet skall; snart uppträda uti sin majestätiska storhet och till pulver krossa kongressen, likasom Cromwell förfor emot parlamentet. Tydliga tecken förebåda att tiden är inne för tyrannernes störtande, och Bruti dolk skall fullända vår befrielse från despotiska lagar, som kränka våra rättigheter och ruinera 088. En annan tidning, The Atlanta Star, yttrar: Hvad Horace Greelv är aller hvad han