Aftonbladet – 28 februari 1873, sida 2

Madame, lifvet skulle vara en leksak, om vi blott behöfde försvara vår tillhörighet mot brunstekta ansigten och lösdrifvare. III. Om er väg någon gång kommer att gå öfver Cremieu, råder jag er att en tid stanna der. Tänk er en äldrig liten stad, på ena sidan dominerad af en naturlig vall med lodräta väggar och af ruinerna efter ett gammalt befäst kloster, och på den andra sidan af ett berg, beklädt med vinplanteringar och som krönes af ett gammalt slott, från topp till tå klädt i murgrön. Denna lilla stad, hvars hotell äro att anbefalla, intager midten af en kitteldal, som öppnar sig åt vester och har utsigt öfver den stora vågiga dalsänka, i hvilken Rhöne sträfvar fram på sin väg till Lyon. Cr6mieu är en behaglig ort för hvem som helst, men i synnerhet för konstnärer. De kunna der inbilla sig vara i Italien, så klassiskt majestätiska förefalla landskapets drag, så varm är terrängens ton, så ljus och guldskimrande är klippan, hvilken med Sulamith kan utropa : Du ser, att solen bränt mig! Der, på ett inskränkt område, finnas samlade de mest olikartade motiv, inskränkta och vidsträckta horizonter, berg och slätt, der uppe ekdungarne, i hvilka gångstigarne orma fram mellan buxbomsoch hallonbuskarne, der nere valnötträdens svalka, vinrankspalierernas glädtiga behag och landsvägarne med sina långa häckar af popplar — än trånga kjusor, der en klar bäck sorlande ilar fram, eller under en ofantlig himmel kärr, planterade med alar, som badas af ett svart och sömnigt vatten. Tycker ni om en bördig, leende bygd och klöfvereller maisfält, genomskurna af vinplanteringar