Aftonbladet – 26 februari 1873, sida 3

RIKSDAGEN. Andra kammaren. Diskussionen rörande kröningsförslaget. Diskussionen öppnades af grefve Sparre, som sade sig icke ntan tvekan begära ordet i den föreliggande frågan, då han i hufvadsak kommit till samma slut som utskottet, eller att motionen icke bör till någon riksdagens åtgärd föranleda. Ja, tal. ville gå ännna längre och förklara, att han äfven gillar de åsigter, som vid remissen af motionen uttalades derom, att den vore alldeles olämplig och onödig samt således aldrig bort framkomma. Då tal. detta oaktadt, nu vågade yttra några ord, så skedde det visst icke derför. att han ämnade yrka bifall till förslaget eller söka ändra det slut, hvartill utskottet kommit, utan emedan han icke kunde godkänna de motiutskottet användt för att komma till detta slut. Om konungens kröning är ett urgammalt, häfdvunnet bruk, sanktioneradt af grundlagen, så borde den ega rum och en skrifvelse eller påminnelse derom från riksdagens sida vore i så fall alldeles obehöflig. men i motsatt fall borde den afskaffas och en skrifvelse. sådan som den åsyftade, vore då rent af otillbörlig. Nu vore detta bruk efter tal:s MAN ning både urgammalt och häfdvunnet samt tillika godt, såsom egande sitt stöd i denybetydelse. hvarje af religionen helgad förrättning innebär. Det vore en urgammal svensk sed och till på köpet en vacker sed, att hvarje vigtigare förrättning i lifvet, såväl det enskida som det offentliga, börjas med anropande afförsynens nåd och bistånd, ehuruväl tal. vore öfver tygad, att denna nåd är så oändligt stor, att den vinnes äfven bön förutan. Anropade man icke såväl vid lifvets början som vid dess slut och för öfrigt vid hvarje vigtigare förrättnings före tazande. försynen om nåd och förbarmande? I skolorna börjar och slutar man dagen med bön. likaså inom armåens läger, våra häradsting äfvensom hofrätternas sessioner öppnas med en särskildt anordnad gudstjenst, riksdagens arbeten på samma sätt. men kunde det väl falla någon in att kalla sådant löjeväckande eller att anse det för ett folknöje, som imponerar endast på barn och gamla gummor. Så länge det är gammal god svensk sed att börja och shita hvarje dagsarbete med bön, en sed. som tal. väl visste på många ställen blifva förgäten och som han sjelf till följd af bristande tid måste åsidosätta, vore det svårt att fatta, hvarför just den religiösa ceremoni, som vi benämna kröning, ensamt skall attackeras ur synpunkten af löjeväckande. Vore då icke en konungs tillträde till regeringen, en handling af sådan vigt, att den väl. kan förtjena en särskild bön till skapelsens Herre? Då tal. således 1 likhet med utskottet fuanne bruket med kröningen både urgammalt och häfdvunnet samt tillika ur religiös synpunkt godt, kunde han icke deraf komma till den åsigt, att det bör afskaffas. Aterstode då att se till huruvida kröningen vore stridande mot grundlagens bud. Derom säger utskottet: -våra grundlagar innehålla emellertid i detta ämne icke något annat, än den antydan, söm förekommer i inledningen till successlonsordningen och som. under förutsättning af vissa, jemväl angifna vilkor, afsåg det fall, då det nuvarande konnngahusets höga stamfader kunde komma att såsom konung rikets styrelse öfvertaga. Tal. kunde icke riktigt fatta, hvad utskottet menar med att det står i inledningen, ty ingen kan väl bestrida, att ju inledningen till en Jag äfven är lag och kanske just den främata delen af lagen. Hvad utskottet benämnde blott och bart en antydan, vore i talarens ögon ett fullkomligt bestämt uttalande derom, att kronan skall genom kröning och icke på något annat sätt komma på regentens hufvud. Allt vidare ordande i saken kunde under sådana förhållanden vara öfverflödigt, ty hvad som står tydligt och klart i grundlagen måste efterlefvas, utan alla funderingar öfver den större eller mindre nyttan och gagnet af påbudet. Tal kunde. visserligen med detta hafva sagt nog, men ville ännu tillägga något, för att förklara orsaken, hvarför han begärt ordet. Han måste då till en början erkännå, att mera än en och deribland jemväl flera af hans vänner inom kammaren, sagt honom att han, då den föreligande frågan komme att föredragas, borde tiga, för att ieke genom sitt tal framkalla en diskussion om det grannlaga ämnet. Tal. kunde dock icke finna det vara ogranalaga att tala om grundlagen och han vore dertill så öfyertygad om sanringen a den gak, han nu försvarade, arb ingen feg fruktan kunde aftålla honom från att öppet uttala sin moving. Man lefde för närvarande i en ganska farlig tid, och en jäsmng förslgginge som bäst i de nedre logren at de europeiska samhällena. hvilka af många åses med bäfvan. Tal. ansåge i motsats mpt de fleste denna jäsning från Sttenlagren för nyttig, ty han vore öfvertygad om, att det är från dem; som de moderna samhällena måste kemta sin lifskrait, om de icke skola förtvina. Han häfvade således icke för den, utan helsade den tvärtom med glädje och han kunde icke fördölja för sig, att det är de högre samhällsklassernas pligt att-sätta sig i vexelverkan med de lägre, att meddela dem sina förädlade åsigter och i utbyte till egna sig något af det friska lif, som strömmar på djupet; ty säkert pe att om man än söker hålla ytan aldrig så lugn, så kommer altid en och annan bubbla från botten. hvilken icke kan qväfvas med måudre in att den brister. Tal. väntade visserligen nu, att man skulle möta honom med samma förebråelse. som han redan flera gånger tillfärene fått uppbära, att han framkastade alltför t synnerliga farhågor, och man kunde ja också wid skäl utropa: Ärdetdå verkligen fråga om jäsning I samhället. derför att der är tal om en konungs kröpigg? I den delen kunde han tryggt svara nej, här vare rätt och slätt fråga om kröning eller ej. Men, om man under årtionden inom två eller tre af de i hut: vudstaden utkommande tidningar !ser ständiga attacker, ett oupphörligtupprepad — rlöjligande hån mot den högsta makten. om om en hbesynnerlig händelsesuas gssociatic 2ssa -tänkesätt erhållit sitt uttryck i den insgion, som redan egt rum i denna fråga, då uen till ötskottet remitterades. och i hvilken återfinnes uttryck sådana som följande: menar man att styrkan af konungens förpligtelser mot land och folk skall ökas, eller hans medvetande derom klarna, genom en orimlig. för den pe osmaklig, för den ; andre löjeväckande ceremoni? Eller är man tillI Kfventyrs sjelf så fögå säker på sina egna känslor, att man behöfver vidtaga särskilda teatraligka åtgärder, för att pigga upp dem till en högre värmegrad? Eller lefver man verkligen ännu år 1878 i den föreställningen, att man genom dylika Jo Ito klan ft Ton KpAh mMarmla omnmmMMmAR an. RAS