Aftonbladet – 26 februari 1873, sida 2

af trädgården, och hade inredt första ningen till en charmant atelier, prydd med vapentrofer och vackra gammaldags tapeter. Jag befann mig så väl i Charmilles som en liten rätta i en ost. Emellertid fanns i huset en fridstörare. Trots sina präktiga ögon, svarta som jaspis, var m:lle Lulu vissa dagar en bångstyrig fåle, en sannskyldig ond ande. När lynnet kom öfver henne, blef hon pockande, ond, häftig, så att hon slog en i hufvudet med hvad hon kom öfver. Man skämde på det ovärdigaste sätt bort henne. Fru de Mauserre lexade dugtigt upp henne, och hotade benne ofta, utan att nägonsin sätta sin hotelse i verkställighet. Hon brukade säga till henne: Lunlu, om du slår sönder flera rutor i drifbuset, skall dy få gå och lägga dig, Lula krossade rutor och slapp ändå att gå till sängs. Om man sökte straffa henne genom att taga en leksak från henne, råkade hon i det förfärligaste raseri, hvil: ket efterföljdes af svimningar, som duperade hennes ömma mor. Fru dArci hade allt för godt förstånd för att gilla denna öfverdrifna svaghet! men samma goda förstånd, som var mycket försigtigt, gjorde henne till en lag att icke blanda sig i andras angelägenheter. Min fru, om jag någon gång får barn, skall jag inte ofta lofva dem ris, men då de förtjena det, så skola de — Gud eigno dem! — iå det. Att lotta öch icke hälla, duger ej. Herr de Mauserre, som insåg att Lulus uppfostran lemnade åtskilligt att önska, blef mycket ledsen öfver de nyheter gom jag mediörda från Gtneve. Han stod just ibegrepp att fara till Paris för att sjelf anskaffa en guvernant, då jag erhölj följande biljett från Harris: Min bäste store man! är mycket smickrad öfver det förtroende R— — 7C.w— — — — —--.—-. rJV.!Z——ULLEAAAN