Aftonbladet – 25 februari 1873, sida 2

vållat. Jag vet ej hvad mr de Mauserre tänkte om saken; han försökte att läsa j mina ögon, men de förrådde intet. Följande år lemnade jag Florens mindre ntjd; jag befarade, att mr de Mauserre, hvars lynne något fördystrats, började ångra det köp han slutat med ödet. Stora händelser förbereddes i Europa; han sysselsatte pig lifligt med dem och hans skarpsynthet upptäckte de resultat, till hvilka de skulle leda. Han klandrade den politik, som följdes af franska regeringen, hvilken, i hans tanke, erhöll dåliga upplysningar och ännu sämre råd af sina agenter. Detta utgjorde enda ämnet för alla hans samtal; hans bloc råkade dervid ofta i svallning och plötsli gen kunde han i bitter ton utbrista: Men jag glömmer, att jag icke har någon röst med i rådslagen, jag glömmer att jag ingenting är. Han föreföll mig lik en rask trumpetarhäst, som man i förtid kasserat och som hör kanonerna dundra; han sparkar mot skaklarne, som gvarhålla honom, Madame de Mauserre anade icke hvad som försiggick hos homom; han låtsade i hennes närvaro en pglädtighet, at hvilken hon lät narra sig. Våren derefter tycktes han dock hafva försonat sig med sitt öde. För att skingra sin sorgsenhet bade han börjat att skrifva Florens politiska historia; denna sysselsättning återgaf honom hans lugn. Jag vill icke våga påstå, att han ännu var kär i sin hustru; men khan kände sig genom ett oupplösligt band fäst vid sitt barns mor. Hon å sin sida egnade honom en djup beundrande tillgifvenhet och ett oinskränkt förtroende, som först skulle dö med henne sjelf. Kort sagdt, aldrig hade två personer varit fullständigare gifta, som icke voro det — hvilket likväl icke hindrar att mairen och hans skärp hafya sin nytta, Hvad man än må sögt, visste dotk