Aftonbladet – 25 februari 1873, sida 2

och sparade hvarken sina ord eller sina steg. Hon kunde också komma i rörelse, ja till och med i en mycket liflig sådan, då let gälde en olycklig. Jag har sett henne j Florens två gånger om dagen, med andan halsen, klättra upp till ett vindsrum, som beboddes af en högst oförskämd s. k. blind, hvilken förstått att väcka hennes välvilja, atan att jag kunde öfvertyga henne, att han såg lika bra som hon. Det fanns i denna intermittenta barmhertighetsfeber likacom ett behof att försona, och hon tycktes väga till de personer, som hon hjelpte: Ni är inte skyldig mig någon tacksamhet; vet ni inte hur mycket jag har ått vinna förlåtelse för? Jag tror, att jag lyckades uttrycka en smula af allt detta i hennes porträtt. Herr och fru de Mauserre skulle ha velat, att jag qvarstannade hos dem; det var dock en sak som jag icke kunde gå in på. Då jag lemnade dem, förband jag mig emellertid att hvarje år besöka dem, och jag höll ord. Jag fann dem följande år stolta och förtjusta öfver födelsen af en flicka, som lofvade att blilika skön som hennes mor. Mr de Mauserres glädje var dock blandad med en viss melankoli; det var en bitter tanke för honom, att lagen vägrade honom att erkänna detta barn, Mot slutet af samma år fick fru de Mauserre kopporna, hvilka voro nära att rycka bort henne; hennes man tillbragte flere dagar i den maste ängslan, Jag såg henne under eunes tillfrisknande. Sjukdomen hade varit skonsam mot henne; hon var ännu en af Earopas skönaste qvinnor. Emellertid hade hennes hy af lilja och ros förlorat denna oöfverträffliga glans, denna unika skörhetsmstring, som föreföll likt ett underverk rättfärdigade sia dv dårskeper, hon