Aftonbladet – 21 februari 1873, sida 3

tandet detta Iramaätskridandes inre aritKratt, medan sedligheten åter har betydelse mera för den enskiltes väl eller ve. Det är i genomförandet af denna distinktion Buckle röjer en fördomsfrihet, som nästan förskräcker, men ock en bevisningskraft, som man svårligen undandrar sig. Intelligensen, säger han, ökar ständigt civilisationens fonder, medan den moraliska känslan derpå öfvat ytterst litet inflytande. Ty det ges otvifvelaktigt ingenting i verlden, som undergått så liten förändring som dessa stora dogmer, hvaraf de moraliska systemen äro sammansatta. Att göra godt mot andra, attför deras bästa uppoffra våra egna önskningar, att älska vår nästa såsom oss sjelfva, att förlåta våra fiender, att tygla våra begär, att hedra våra föräldrar, att akta öfverheten, dessa och några få andra äro sedelärans hufvudbud. Men de ha varit kända i tusentals år, och ej ett jota eller en prick har blifvit lagd till dem genom alla de tal, predikningar och andaktsböcker, som moralister och teologer bragt till verlden. Men om vi jemföra denna de moraliska sanningarnas stillastående karakter med de intellektuela sanningarnas framåtskridande egenskap, är skilnaden i sanning ofantlig. Alla de stora moralsystem som utöfvat mycket. inflytande ha i grunden varit desamma, alla de stora intellektuela systemen deremot väsentligt olika. 1 afseende på vårt sedliga handlingssätt ges det ingen enda nu af de flesta: bildade europter känd grundsats, som ej äfvenledes var känd af de amle. I afseende på vårt sätt att tänka ha en nyare tidens menniskor ej blott gjort de vigtigaste tillägg till hvarje gren af vetande som de gamle någonsin försökte studera, utan äfven fullkomligt revolutionerat och omstöpt de gamla forskningsmetoderna; de ha till en enda stor forskningsplan förenat alla dessa induktionens hjelpmedel som endast Aristoteles dunkelt anade och de ha frambragt vetenskaper, hvarom forntidens djerfvaste tänkare ej hade ens den aflägsnaste aning. Af denna åtskilnad, som torde vara obestridlig, drar Buckle en konklusion, hvilken mähända icke är så alldeles ofelbar. Då utvecklingens faktorer äro endast tvenne, sedligheten och vetandet, och af dessa den förra förhållit sig stationär, så att, oaktadt alla fluktuationer, dess fonder äro knappast förökade, den andra deremot är i stadig förkofran, så måste det vara den senare, som utgör civilisationens framåtsträfvande element. Sådan är den djerfva sats Buckle lägger till grund för sin uppfattning af mensklighetens utveckling. Först voro naturförhällandena i Europa sådana, att de gåfvo dess innebyggare en möjlighet att begagna dem till sin fördel och förkofran, och på denna grund fortgick sedan den europeiska civilisationen i den mån kunskaperna växte. De intellektuela sanningarnas tillväxt allena är det vi hafva att tacka för tvenne de mest påfallande framsteg, den krigiska andans aftagande, röjande sig i ett minskadt anseende hos krigarståndet och beroende på vissa vetenskapliga uppfinningar, samt den religiösa intoleransens och förföljelsens aftagande. Spaniens historia å ena och Skotlands å den andra sidan gifva honom tillfällen att uppvisa sambandet mellan vetandet, fanatismen och fortskridandet, och man bör icke tro att Buckle skyggar för någon konseqvensens af sin grundsats. Vi öfverlåta åt andra att uppvisa, hvari han kan hafva tagit fel i fråga om sedlighetens förhållande till utvecklingen, eller att framhålla den ensidighet, hvarmed han vänder sig mot presterskapet; för vår del rikta vi oss mot en punkt, hvarom veterligen icke blifvit anmärkt, men som dock påtagligen lemnar en blotta i hans system. Der finnes nemligen intet rum för en faktor, hvilken dock äfvenledes varit betingande för den menskliga utvecklingen: den estetiska känslan. Eiler vill man väl att smakens och formsinnets fenomen, så betydande för industrin och handeln, enär derigenom dessa vällefnadens tusen behof uppväxa, skola kanna härledas från menniskans intelligens eller från hennes moraliska känsla? Det är verkligen engelskt hos Buckle, att så åsidosätta den estetiska faktorn, men svärbegripligt är det, huru han den förutan vill förklara sig att alla hafven plöjas af så många kölar och verldsdelarne öfyerspinnas af jernvägsnät; det må sedan vara oatgjordt, om han hort ställa denna faktor jemnsides med den meraliska känslan, som icke ökar sina fonder, eller med intelligensen som vidgar sig och för, ballongen lik, menniskan emot ljusets verld, eller törhända rättast mellan båda, delande i någon män hvarderas egenskaper, Ett sådant förbiseende, som tyck27 öjli a ho vs Vara te hos Buck Kants OM Lerders tid, måba! oo -.v förklaras. genom en viss osä--.snet i deduktionen, som lätteligen inträffar hos autodidakten. Buckle undandrog sig kanske förtidigt skolans disciplin, och ehuru han visste hvad han ville söka och hans beläsenhet var omätlig, kunde dock en mängd triviala, för det vanliga medvetandet redan från skoltiden bekanta satser bafva undgått honom, likasom den kritiska uppskattningen i vissa detaljer lätt blef oriktig, och detta desto lättare, ju mer nya sanningar glänste fram för hans sökande blick. Jemförd med skolans män är Buckle inkorrekt och bristfällig, det har han gemensamt med sina själsförvandter från 18:e årrundradet. Men skärpan i att upptäcka ti lens sträfvanden, det naturliga snillet i att iuna dess ledande tankar, ymnigheten af de irgumenter, hvarmed han kan göra dem gällande, och det manliga behageti deras framställande äro dock förmer. Vi hai det fö regkende framhällit hufvudsakligen endast tvenne af hufvudsatserna i Backles verldsiskådning, men då dessa lyda: allas fortsång till friheten genom kunskap och melelst egna krafter, hvem känner ej i sitt inre att han dermed uttalat tidens? Reklamation. Då vi erfarit att grefve Erik Sparre önskar att vi mätte aftrycka en icke till oss, men till Stockholms Dagblad insänd reklamation, fullgöra vi härmed denna önskan,