Aftonbladet – 21 februari 1873, sida 3

mans inbundet i pergamentband med guldsnitt samt ofvannämnda skrås sigill. — Fjerdepartshandel. En större fjerdeparts handel! egde rum i förra månaden, i det brukspatronen G. Falhem till grosshandlaren D. O. Franke försålt 25 st. fjerdeparter i Stora Kopparbergs grufva för tillsammans 106,250 fr ) F, P, MESKO ENSE Ett omdöme om H. Th. Buckle. Vi taga oss friheten att ur Helsingfors Dagblad för den 5 Febr. aftrycka följande af professor C. G. Estlander författade högst intressanta uppsats öfver den ryktbare historierkrifvare, som äfven i vårt land varit föremäl för en förkättriog, hvarvid hang popularitet förklarats såsom hufvudeakligen en följd af en hop politiekt storståtliga fraser, aptiuiga för massan af lä sare, och hvarvid icke ens hans ypperliga stil funnit nåd inför sin domare. Då Buckles historia vunnit en så stor framgäng, att alla bildade nationer tillegnat sig densamma, har författarens personlighet, som äfven i Eagland var alldeles obskyr Toch främmande för alla partier, på intet sätt bidragit dertill. Vi veta ock att verket lemottogs med likgiltighet, innan det väckte Jen stor ovilja. Buckles historia har burit framgången inom sig, och i betydlig mån Thar den lätta, alltigenom underhållna och lifliga stilen, som oförskräckt och dock med konseqvens i uttrycket griper om de kinkigaste spörjsmål, varit vilkoret för densamma, Men då man finner hur hans åsigter, citeIrade eller ociterade, gå igen i tyska och franska arbeten, så är skäl att söka framgångens vilkor djupare än i stilen. Om hundrade tidens tecken äro bevis på en allt omisskännligare analogi med 18:de århundradet, så ligger det i sakens ratur Jatt främst bland frågorna på dagordningen skall stå frågan om den politiska och borlgerliga friheten, hon som skickades ut på ordets tusen vägar af 18:de seklets store skriftställare och så allvarligen diskuterades i franska revolutionen. Sedan man vid detta tillfälle tagit miste och trott att frågans lösning i främsta rummet skulle bero på den politiska anordningen, men funnit att allas delaktighet i statsstyrelsen icke skyddade emot det grymmaste förtryck, har man hos de ledande folken på kontinenten, hoa fransmän och tyskar, vändt frågan på allehanda sätt, och dock icke kommit längre än ä ena sidan till en republik, som är så ofri att den ej tål pressfrihet eller associationsfrihet, ä andra sidan till en monarki, som liknar ett maskineri mer än någon menskligt fri organism. Ej under om vär tid skulle gripas af en djup ängslan öfver så många fåfänga försök och med begärlighet emottaga en åsigt, som synes lofva att bringa frågan in på rätta vägen till lösning. Deana bsigt, som går ut på att friheten keror icke sä mycket derpå, att alla individer hafva del i regeringsmakten, som icke fastmer derpå, att individerne styra sig sjelfva, så mycket som möjligt utan regeringsmaktens biständ, har naturligtvis sin uppkomst i Enogland, der den länge varit en ledande instinkt i samhällets ordnande tan våra dagar blifvit en formlig lära. on den I Hara ofta hon än framträdt i enskilta yrkandep, är denna lära ännu så ny, att hon knappt oger ett namn, Man kunde kalla henne individualismen, Den förste som skaffat henne ett allmännare gehör, John Stuart Mill, formulerar henne ännu ganska försigtigt derhän, att samhället, det må verka genom lagstiftningeas eller den allmänna meningens Inflytande, ej har rätt ait för hans eget bästa blanda sig i den enskiltes görande och lätande. Ena större utsträckning erhäller hon genom Buckle, som deråt egnar några af sing yppersta kapitel. Genom en parallel mellan Englands och Frankrikes öden ådagalägger han att det förnämligast är skyddsandan, d. ä. regeringsmaktens begär att inblanda sig och de enskiltes behof att blifva styrde, som gjort Frankrikes utvecklipg sedan 1660, då den stod temligen jemnsides med England, så orolig, så full af återgående rörelser och branta fall, medan under tiden i England civilisationen fortskridit jemnast, friheten blifvit bäst realiserad, emedan derstädes enhvar mest obetingadt kunnat säga hvad han tänkt och göra hvad han velat, friast fått följa sin böjelse och utbreda sina åsigter-, hvarför också merniskosjäleng rörelser kunna der tydligt följas, ohämmade af dessa band, som anvorgtädes hindra dem. I ett europeiskt land, och endast i ett, har folket varit så starkt och styrelsen så svag, att lagstiftningens historia, som ett helt betraktad, oaktadt några förirringar, är historien om ett långsamt men oup hörli t eftergifvande. Reformer, som inga skäl skulle förmått genomdrifva, ha blifvit beviljade af fruktan, medan, i följd at de demokratiska åsigternas atändiga tillväxt, det ena skyddet och det ena privilegiet efter det anåra. äfven på vår egen tid, blifvit bortryckt, tills de gamla institutionerna, oaktadt de bibehålla sitt gamla namn, förlorat sin forna kraft och det ej längre råder något tvifvel om hvad deras slutliga öde måste bli. Denna naturliga, af regeringsmakten, lik. som utländska inflytelser och religionen, mindra bortblandade utvecklirgsgång var äf. ven skälet, hvarför Buckle beslöt att inskränka sitt arbete från en undersökning af den europeiska bildningens allmänna till särskildt den engelska bildningens vilkor, ett beslut som han hann förverkliga blott till och med inledningen, Af det sagda torde äfven nogsamt framgå, att Buckle söker dst väsentligaste af dessa vilkor i en sjelfstyrelse, som han dock icke finner så mycket i folkrepresentationens delaktighet i regeringsmakten, icke heller blott i kommunernas sjelfständighet gentemot regeringsmakten, utan förnämligast i individens oberoende af både regering och kommun. Det synes ass som om Buckle med rätta skulle sätta lösningen af samtidens största problem, frihetsfrågan, att der jlen forna skyddsandan fullständigt fördrifves genom en sjelfstyrelse, hvilken rör sig med tvenne organer: pressen, som förmedlar samstämmigheten, och associationen, som förmedlar samverkan mellan individerna. En annan uppdagelse, derigenom Buckle synes oss äfvenledes uttrycka tidens diktan rr RA nn mar RR