Aftonbladet – 21 februari 1873, sida 2

ETERN katten flera vigtiga omständigheter, af hvilka ågra tala för en proportionerlig förhöjning. ndra deremot för en lindring af densamma, jemförelse med de öfriga skatterna — isynerhet i jemförelse med näringsskatten, ätensom skatten på kapital och lön. Först och främst kan det icke nekas, att taten för tillfredsställandet af sina beho! jaturligen är allra närmast hänvisad till pro lukterna af dess eget landområde. Staten ir nemligen, om än icke i privaträttslig mering, dock inför statsrätten, såsom varande erritorial-herre, medbesittare af och på visst ätt äfven öfveregare till alla inom detta dess mräåde (territorium) befintliga jordegendomar; ch det gifves för staten ingen mera säker ;ch varaktig samt mindre uttömlig källa för okomster, som tillika är lättare, enklare och billigare att begagna sig af, än afgifterna af jorden eller grundskatten. Statens eget intresse fordrar alltså att söka bringa denna inkomstkälla, såvida rättvisa och klokhet medgifva det, till största möjliga afkastning — och att derföre icke göra skattläggningarne alltför låga; och å andra sidan utgör grundegendomen, bland de af staten erkända och skyddade förmögenhetsslagen, det naturligen värdefullaste, varaktigaste och bäst betryggade slaget, hvilket i regeln för dess besittare äfven dessutom medför poli tiska rättigheter och företräden, såsom t. ex i afseende på valrätt och valbarhet. Det kan alltså icke synas vara alldeles obilligt, om för betryggandet af en så kostbar be sittning äfven en motsvarande gengäld från egarens sida genom en något högre beskatt ning skulle ega rum. Men i motsats härtill har man nu å an dra sidan att taga i öfvervägande följande omständigheter: 1. Då värdet af jordegendomen, eller åtminstone af dess bruttoafkastning, ligger i öppen dag för hela verlden, och då man derför kan nära nog på öret kontrollera bondens inkomster af jorden, så eger i afseende på honom en alltför låg taxering eller bestämning af skattekapitalet nästan aldrig rum; men deremot måste man i afse ende på andra skatter, i synnerhet i afseende på näringsskatten, hålla sig till alldeles otillförlitliga och för det mesta verkliga förhållandet understigande uppgifter, eller till lika osäkra beräkningar, hvilka i regeln alldeles icke uppnå det verkliga beloppet at kapitalet eller dess afkastning. 2. Jordbrukaren är mindre än näringsidkaren i stånd att genom ett förhöjdt pris å sina produkter åter godtgöra sig sin skatt. Den större eller mindre mängden af den torgförda säden bestämmer dess pris, men icke summan af jordbrukarens förlagseller produktionskostnader; näringsidkaren deremot lägger, åtminstone till en del, skatten på sina produkter och han känner derför vida mindre dess börda. Så t. ex. finner man ju, hurnledes handtverksidkaren i staden, och just uttryckligen under åberopande af sin högre skatt, hål!er ett högre pris än handtverksidkaren på landet, i synnerhet om den förre genom skrårättigheter har åt sig betryggad möjligheten att hålla ut med ett sådant högre pris; men deremot är och förblifver grundskatten hufvudsakligen hvilande ensamt på jordbrukaren sjelf, och den är således till denna sin ekonomiska verkan onekligen lika med en grund-ränta eller en privaträttslig real-börda i allmänhet. 3. Men icke nog härmed, att grundskatten förblifver med hela sin tyngd hvilande på jordbrukaren — utan på honom eller på hans jord återfalla dessutom medelbart ätsk lliga skatter, hvilka omedelbart äro lagda på andra personer eller saker. Vi vilja visserligen icke, i likhet med fysiokraterna, I påstå, att rentaf alla skatter ytterst återfalla på och belasta jorden; men i afseende Ipå flera skattearter är detta förhållande otvifvelaktigt och uppenbart. 4. Slutligen, hvad som ock i detta afseende utgör den vigtigaste omständigheten, hvila vpästan öfverallt — endast med undantag af de länder, hvilka genom den pyI franska lagstiftningen dexifrån blifvit beI friade — på jorden (med undantag af herreljorden) utom och jemte den egentligen så -I kallade statsgrundskatten ännu många andra, till sitt väsende likasom till sin urspruzrgliga titel, med grundskatten alldeles likartade afgifter och prestationer, men hvilka man vid grundbeskattninger, likasom af ren tänklöshet, alls icke tyckes hafva tagit i beräkning; sådana bördor äro nu i allmän: het de så kallade ovissa besvären m. fl. Dessa betraktelser torde vara tillräckliga för att i allmänhet angifva de riktiga grnod satserna för en rättvis grundskattereglering eller praktisk anordning af grundbeskattningen i enlighet med nutidens fordringar i detta afseende; och för ofrigt hänvisas till Malekus och Rau, hvilka erbjuda ganska värderjka bidrag till grundskattefrågans ut redning, särskildt genom angifvandet af de inom olika stater gällande bestämmelserna i afseende på grundbeskattningen (dertill vi torde återkomma i en tredje och sista artikelj. ff RE FP mr PS