Aftonbladet – 21 februari 1873, sida 2

stack sig undan likt ea ande, som skrämd undflyr ljuset. . Efter middagen begaf hon sig ensam ut i trädgården. Jag följde henne och fann henne sittande på en bänk, på hvilken jag slog mig ned bredvid henne, Hatten var ljum, näktergalen sjöng. Skymnirgen khado vid horisonten qvarlemnat ett matt ljusskimmer, som för hyarje ögonblick smalt tillsamman. Den sma stjernan efter den andra tändes och Meta. som 7isste alit, sade mig namnen på i trädde fram nr mörkret. dem i mån som ac — Es i ala om lilvetefier Hon kom derigenom att .. te att för detta, om evigheten; hon sade u.. Äng henne var paradiset en ort, der själen au. Gud med lika liten ansträngning, som växterna här nere andas luften. Efter att länge ha lyssnat till henne, hviskade jag i hennes öra: Mitt paradis är denna bänk och ögonen der. Vid dessa ord lade jag min arm kring hennes lif, lyfte hennes arm till mina läppar och tryckte en lång kyss på den. Hon gjorde sig låpgsamt fri, utan att vredgas, och innan hon drog tillbaka sin hand, tror jag nästan, att hon tillät den lätt tryckas mot min mun; denna hand var brännhet. Plötsligen ropade någon henne; hon ilade bort och jag såg mig nödsakad att till en annan gång uppskjuta slutet af min förklaring. Jag sof som en kung om natten; mina drömmar voro herrliga, mitt uppvaknande var det i ännu högre grad. Man väntade mig icke i Florissant förr än på eftermiddagen; jag skyndade dit redan på förmiddagen, så brände på mina läppar det ord, som jag icke fått säga, så brådtom hade jag att binda mig med en oåterkallelig ed! Jag steg in utan att ringa på och fann ingen I sa