Aftonbladet – 20 februari 1873, sida 2

Skall jag väl tillstå för er, att detta yttrande, som möjligen kunde vara en liten lexa ad hominem, verkligen föreföll mig vältaligt? Ni kan af denna bekännelse sluta hur det var beskaffadt med mitt bjerta. Kärlekens kraftigaste sporre är svartsju Kan. Sedan ett par veckor bade jag den ledsnaden att dagligen se en olycksbädande gäst, en viss baron Griineck, komma till Florissant. Han var en gammal ungkarl, icke långt från sextiotalet, en liten bräcklig och hostande herre, mager och torr som en tändsticka, med löstur, krokig rygg och etela, oböjliga ben: Jag älskar tro, att han plågades af ledreumatism, men detär också möjligt att han vid något tillfälle sväljt en ryttargabel, som han icke kunnat smälta. Hvad som gjorde mig förtviflad var, ati man fjäsade för den der fogelskrämman, Några händelsevis framkastade ord i förening med hans uppmärksamhet, hans artigheter förorsakade mig verkliga bekymmer. Han slog sig alltid ner bredvid Meta ociv hade ett besynnerligt sätt att betrakta henne, öga i öga. Han deklamerade madrigaler för henne, gaf henne symboliska buketter prydda med länga svarta och hvita band, på hvilka man såg Potsdam och konungen af Preussen häl: lande kavallerivevyer. Under det hon satt för sitt porträtt, samtalade de med låg röst på tyska; detta eviga pladder, af hvilket jag icke förstod ett enda ord, utöfväde en rTyslig verkan på mina nerver. En dag var hon törstig, han Hemtade ett glas vatten ät henne. Hon drack ur det till hälften; han tog det nr hennes händer och tömde det i ett drag, i det han utropade: Det är nektar! Jag var ond på Meta derför att hon tälte denna förtrolighet och tillät att han, till exempel, lekte med banden i hennes skärp. Det är dock sant, att hon då och då utbytte leen