Aftonbladet – 18 februari 1873, sida 2

betraktade han en stund nnder tystnad min exagererade drägt, som icke synnerligen anstod ett ungt målareämne, och skakade ett par tre gånger på sitt stora hufvud, hvars hjessa var blankare än stäfverna i hans tunnor och fat. Derefter slog han sig ned på en tunna och sade: Tony Flamerin, min ende son, ställ dig der, midt framför mig, och ge ned. på marken, så skall du få se skuggan af en dåre Det gifves dårskaper, som äro en lycka. Min skall sluta väl På dårhuset! svarade han kärft och drog omedelbart efter hvarandra trenne bloss ur sin pipa, hvarpå han höjde sin röst och sade: Tony Flamerin, du har velat. bli målare, Du har kommit på den enfaldiga iden, att du har talang; den enda jag känner hos dig, är att du förslösar din säd som grönfoder. Det kommer an på din stackars mor, Gud fröjde hennes själ. Hon hade fått för sig, att du var allt för fin och hade allt för hvita händer att kunna bli tunnbindare som din hederlige far. Och derför skickas gunstig herrn som elev till en grosshandlare i Lyon; inom ett år blir han körd på porten, der för att han går och klottrar ned sin husbondes kontorsböcker med landskapsteckningar. Emellertid har hans hederliga mor dött och efterlemnat åt munsjörn sin personliga förmögenhet, tjuguåtta tusen fem hundra francs — och trött af att bråka, ger jag detta ovanliga snille min tillåtelse att bege sig till Paris för att studera målarkonsten... Tony, betrakta din skugga och säg mig, om det icke är skuggan af en dåre? Tony, får jag bedja dig vara god och räkna at i hufvudet hur mycket som återstår af de tjuguåtta tusen fem hundra francs, du fick efter mor din? Jag betraktade min skugga; det var icke