Aftonbladet – 18 februari 1873, sida 2

Jag var tjugufem år eller så der omkring och hadei tre år studerat i en mästares atelier, som ni känner, då jag fick ett bref från min far, en hederlig tunnbindare i Bourgogne, som sedan någon tid slagit sig i ro — ett bref, säger jag, skrifvet med-präktigt bläck och hvilket tvang mig att utan dröjsmål fara till Beaune, Jag hade snart packat in mina saker. Sanningen att säga, var jag icke riktigt lugn till sinnes, och det lefnadssätt jag fört var icke egnadt att skingra min oro; jag fruktade det faderliga anletet och dess ögonbryn — dock icke så som skulle jag ha på samvetet några svåra förbrytelser. Jag älskade med lidelse målarkonsten eeh det kunde hända mig att jag arbetade oafbrutet i tre veckor, utan att unna mig den ringaste förströelse; men då och då slog jag mig lös och gjorde mig i ett drag skyldig till ett par tre dugtiga galenskaper. Hvad som gör ungdomens nöjen såj dyrbara, är fåfängan, då Hon blandar sig med i spelet. Jag beherrskades af en ursinnig böjelse att väcka uppseende, att slå galleriet med häpnad; mina vänners förvåning kostade mig emellertid rätt dyrt och mina finanser voro icke de mest blomstrande. Jag hade ieke ännu lagt på hjertat den vises ord: Det är en så ofantlig skilnad mellan den gom redan skapat sig en ställning och den som skall förskaffa sig en sådan, att de icke äro varelser af samitå slägte. Då jag anlände till fädernekemmet, fann jag min far på den lilla gården, der han så gerna rökte sin pipa. Med korslagda armar