Aftonbladet – 17 februari 1873, sida 2

icke kunnat uppställa någon egentlig armå, såsom förhållandet var under den förste pretendentens tid; men deras band förhärja de rikaste provinserna, och trupperna, som anföras af improviserade generaler utan kunskaper och anseende, kunna ingenting uträtta mot dessa band, som skingra sig så snart det kommer till en sammandrabbning, men straxt åter samla sig på en half mils afstånd från bataljfältet. De carlistiska banden brandskatta städer och privatpersoner, uppsnappa posterna, afskära handelsförbindelserna mellan hela provinser och kunna äfven efter behag isolera landet från Europa. Pretendenten och hans underbefälhafvare hafva i ett års tid uppehållit sig på gränsen, utan att det spanska sändebudets i Paris reklamationer och franska regeringens beredvillighet förmått ändra detta förhållande. I Madrid råder den största förvirring och situationen är hopplöst inkrånglad. Den parlamentariska majoriteten består af heterogena element, deribland ett stort antal antidynastiska. Den har blott kunnat existera genom de republikanska partiernas nåd, i det dessa gingo in på att understödja Zorillas ministår, om denna deremot ville styra så, att den förberedde republiken. Lagen om Antillerna påtvangs regeringen genom detta inflytande, på hvilket äfven berodde de otaliga åtgärder, som framkallade en brytning meilan konung Amadeo och de dynastiska konservative under marskalk Serrano. Hela det konservativa Spanien blef upprördt öfver dessa manövrer, ty det insåg, att resultatet icke skulle blifva en moderat republik, utan anarki, inbördeskrig, nationens sönderstyckande, stråtröfveri, en legitimistisk-klerikal terrorism i norden och en röd terrorism i södern. Hela den respektabla delen af armån var uppbragt öfver hvad som försiggick i landet och öfver de chefer, som man påtvingade det. BSoldaterne ställdes under befäl af generaler, som hade vunnit sin rang genom deltagandet i alla möjliga uppror, och officerare, som blifva dömda för nesliga brott, enrollerades genom ett maktspråk i armeas led. En elitkår, i hvilken Spaniens militära traditioner från en lyckligare tid bevarat sig, hår helt nyligen blifvit desorganiserad. Vi syfia härmed på artilleriet, om lvilket Napoleon I alltid uttryckte sig med beundran och till hyars ära man kan säga, att det aldrig deltagit i något pronunciamento. Alla artilleriofficerarne, som fått vetenskaplig bildding, begärde och erhöllo på en gång afsked; Hvad var orsaken härtill? De vägrade att tjena under en general, som ministåren ville pätvinga dem, och deras vägran motiverades dermed, att han var den ende artilleriofficer, som någonsin deltagit i ett uppror, nemligen i upproret är 1868. u rk parlament ka majoriteten, som vill pplö ant och traktar efter att förstöra armån, till hvilken den har ett horn i sidan, inga kabinettet, att det skulle demokratisera armån, och för detta ändamål utfärdades ett dekret, hvarigenom alla sergeanter plötsligen befordrades till officerare och intogo de afgängna officerarnes platser. Genom ett votum af dortes tvingades konungen till sin stora sorg att underteckna detta dekret. Då det utkom, ville officerarne i den spanska armen knappast tro sina ögon, och de lotfvade hvarandra, att de skulle hämnas denna skandal, antingen genom att träda ut ur armån i massa, eller genom att störta en regering, som så i grund undergräfde disciplinen. Konungen, som var likaså dyster och inbunden som Philip IT, men mera maktlös än den ömkligaste herrskare bland Merovingerne, vandrade omkring i sitt slott med förtviflan i sitt bjerta utan att han kunde hindra förstörelsen; ty det sätt, hvarpå han bestigit tronen, måste naturligtvis göra honom till ett redskap i de radikales händer. Omkring honom herrskade ödslighet och tomhet. Hopen, som gick i republikaneri:e es ledband, sjöng mnidvisor om honom utanför slottets fönster, och hela aristokratien, som alltid i grunden stått på bourbonernes sida, vände honom ryggen. Äfven diplomatiska kåren undvek så mycket som möjligt att komma i beröring med depne olycklige furste, i hvilkens slott de främmande sändebuden alltid voro utsatta för att behandias med en medveten eller omedveten tölpaktighet af de lycksökare, som beklädde hofchargerna. Det är icke svårt att förstå, att en sådan situation slutligen måste blifva outhärdlig för en furste, som tillhör en dynasti, hvilken är omgifven af bevis på sina undersåters vördnad och tillgifvenhet. Slutligen flödade den bittra kälken öfver, och konung Amadeo underskref den afsägelseakt, som han redan länge haft i beredskap, men hittills lemnat obegagnad, emedan man i Rom och Berlin afrådde honom från att nedlägga kronan. I det afgörande ögonblicket sökte Zorilla förgäfves förmå konungen att ändra sitt beslut genom att antyda möjligheten af att författningen kunde blifva suspenderad. Denna författning har haft stor del i hvad som föregått; ty den går, som bekant är, till ytterligheternas yttersta gräns. Den bestämmer, att alld e s.k. indidividuella friheterna, tryckoch talfriheten, föreningsoch demonstråtionsfriheten ärö obegränsade och obegränsbara. Hemmets okränkbarhet drifves så långt; att den gifver skydd åt förbrytare. En sådan författning skulle vara farlig i ett land med en förnuftig och upplyst befolkning, I Spanien, der de politiska passionerna stegrats ända till ursinnighet, är den rent af vanvettig. Och hurn skall det nu gå med detta olyckliga folk? Det skulle vara lättsinnigt att inlåta sig på en detaljerad förutsägelse 5 re a RK RN