Aftonbladet – 15 februari 1873, sida 3

vit från ena och andra sidan offentliggjordt samt hvad jag i öfrigt kunnat derom erfara, finner ag i lingen anledning vara för handen att anse den 1, ji fråga varande vppsatsen ha varit i hufvudr Isak vilseledande och af oriktig beskaffenhet Det är visserligen möjligt, att ögonblickets indignation hos den, som författat uppsatsen, kan ha framkallat en eller annan öfverdrift i uttryck t. loch en starkare färgläggning, än som varit be3 I höflig. En dylik möjligen befintlig öfverdrift i 1, Istilistisk väg kan måhända vara egnad attframn I kalla någon förargelse hos åtskilliga kommunalI män, som genom mångårig vana att handskas r med nöden och eländet blifvit härdade, liksom rde fleste läkare bli i afseende på det pinsamma Ji sjukdomsfenomenerna, så att de tycka att dy. t lika saker böra behandlas så kort, prosaiskt och dlsummariskt som möjligt. En dylik uppfattning I kan dock icke göra sig gällande inför en jury, -Isom enligt grundlagens bud skall salltid mera t I fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens, än på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftg I ning, än på framställningssättet.. Jag lemnar framställningens detaljer å sido (så 1 I mycket hellre som käranden icke såsom s bara anmärkt några vissa delar af uppsa t för att i stället erinra derom. att allt hvad scm elrörande denna sak framkommit. till och med kär Jrandens egna uppgifter i hans käromålsskrift, är Jegnadt att konstatera det faktum: . att predikanten och sysslomannen Wikström V lätit den 11 sistlidne Januari, således midt i vi tern, ur hennes bostad i den 8. k. Fåfängan intlvid Sabbatsberg vräka en tattig hustru med två små barn. . . ; I den åtalade uppsatsen har ingen beskyllning I blifvit mot hr W. gjord. att kan härigenow bo; I gått någon förbrytelse, som kunde leda till lagI llig beifran. Det är han sjelf, som i det fallet :J tagit sak å bak, genom att åberopa 10 kap. 203 strafflagen, rörande dem, som gripa konungens I befellningshafvånde i embetet. !) Hr Wikström använder visserligen för denna, jenligt hans eget medgifvande, af honom på eget bevåg anordnade vräkning den förskönande betl nämningen flyttning, i känsla deraf att denna Jesenmäktigt genomförda vräkning inneburit nåI gonting som är svårt att försvara, men han glömi mer sig straxt derpå, då han säger, att orduingsj mannen Landqvists besök vid tillfället framkallade hos honom -det beslut att inställa deh påtänkta vräkningenoch att -låta vederbörande lindiciella myndighet afgöra frågan. T Om nu ordningsmannens besök och erinringar haft den följd. att hr Wikström alldeles afståt från en åtgärd. som han sjelf, genom att åbe ropa nyss citerade lagrum och genom sin seder. mera till fattigvårdsnämnden gjorda framställning om utverkande af vräkningsutslag. visat sig anse olaglig, så borde han ju känt sig tacksam mot ordningsmannen, i stället för att mot honom hysa och ådagalägga så stor bitterhet. Dessvärre finnes intet skäl att anse vräkninIgen af den 11 Januari verkligen ha blifvit inställd; den genomfördes, och den officiella vräkningsåtgärd, som sedermera genom det från öfverståthållareembetet utverkade utslag egde rum den 22 Januari, var endast en ratifikation afnågot som redan blifvit verkställdt. Ingenstädes i handiingarne finnes en antydning derom, att hr Wikström eller tillsyningsmannen efter afhysningen den 11 Januari gifvit hustru Johansson tillstånd att få bo qvar till dess vräkningsutslaget kom. Hade ett sådant tillstånd lemnats, skulle det utan tvifvel med stor sjelfbelåtenhet blifvit omordadt och vitsordadt. Äfven om en enskild person, boende ifattigherberget, af barmhertighet inrymde henne och hennes barn under nätterna i ett kallt kök, så är det dock visst, att hon under denna tid var fullkomligt afhyst, saknade bostad, der hon kunde koka mat, iedädda sina barn, värma sina frusna lemmar, byta om kläder och förrätta arbete. Det är möjligt att det kan finnas i kommunalsaker mycket förfarna män, som beundra hr Wikströms beteende i denna sak såsom raskt och reglementsmässigt. För min del kan jag allsicke instämma i denna beundran; ty jag kan med bästa vilja i verlden icke finna detta beteende anuat än, dels oriktigt, dels håråt och hjertlöst. SÅ vidt jag kan finna, gelar i denna sak en viss ambition att. äfven med hjelp af de största oegentligheter, hålla underlydande ryggen fri, en vigtig roll. Predikanten och sysslomannen vid Sabbatsberghar kommit i det obehagliga läge. hvari han befinner sig, till icke oväsentlig del derför att han ambitionerat att häfda en, efter allt att döma, mycket hård och brutal vaktmästares myndighet gent emot distriktets ordningsman, som, enligt instruktion, har åliggande att -egna sypnerlig uppmärksamhet deråt, att obemedla?es barn icke lömnas åt vaavård., och som derför här var i utöfningen af sitt kall. Ordningsmannens första uppträdande, som enligt hr Wikströms egen skrift skulle inneburit ett försök att hindra viningen. d. v. 8. den förtidiga och efter hr Wikströms eget omdöme olagliga vräkningen, medelst den förklaringen att han ville betala hyran för den fattiga qvinnan. synes icke vara egnadt att framkalla den bitterhet och hit ghet, hvarmed han, oaktadt han var en funktionär i utöfaingen af sitt kall. fann sig bemött och som sedermera möjligen — jag vet det icke — kan ba alstrat någon häftighet äfven från hans sida. Det har sedermera varit en viss ambition från fattigvårdsnämndens sida att hålla sysslomannen Wikström ryggen fri. som alstrat den besynnerliga skrifvelse, hvari nämnden efter hörssgor ån ena parten gilvit sig till att på förhand jälla ett domslut i ett för rätta draget mål. och icke dragit i betänkande att helt enkelt såsom ett opassande beteende betecina det uppträdande af ordningsmannen, hvarigenom han, enligt kerr Wikströms egen frai gillning, skulle ha hindrat honom att genomföra en förhastad och olaglig handling. Äfven om predikanten Wikström tilldelat hustru Johansson föregående varningar, hvilk enständigt förnekar och hvarom ingen bev ng är förebragt, och äfven om hon skulle gjort sij skyldig till grälsjuka och osedligt lefverne, så synes det mig alldeles omöjligt att förneka att berr Wikström, isynnerhet då mao tager i betraktande hans egenskap af prest och förkunnare sf barmhertighetens lära, visat sig uti förevarande fall omild och förfarit med sällspord hårdhet, nyllka äro de skarpaste tillvitelser, som göras honom i den åtalade artikeln och som han förmodligen vill ha rubricerade såsom ärekränkninsar, menliga för hans yrke, näring och fortkomst, Äfven om han egt de allra största skäl till nissnöje med den fattiga qvinnan och ansett det alldeles nödvändigt att hehand!a henne med sll möjlig reglamentsrisk stränghet och obeveklighet, så borde han dock på samma gång haft nåson tanke på de två oskyldiga barnen, som icke kunde ha förbratit någonting och till hvilkas dande ech vård ban hade bort och kunnat vidtaga ioterimistiska mått och stog. Men härtill kommer, att de hevis, som presteas för att hustru Johansson varit så öfvermåtsan grälsjuk och gjort sig skyldig till osedlighet, sjelfva verket icke äro bevisande och veder. äggas af andra intyg. hvilka såsom bilagor åtölja denna skrift. Jag anhåller särskildt att å fästa uppmärksamhet:n derpå, att det af herr Wikström lemnade intyg derom. att hustru Joansson varit grälsjnk och ofredat de samboende, ir undertecknadt af makarue Johnsson, hennes vänner, som hos tillsynmgsmantien natverkade iennes utkastande, af ogifta qvinnan Haglund, om i hustru Johanssons ställe ök inflytta med ina två oäkta barn, samt af målaren erg, som ett här bilagdt betyxg vitordat, att hon varit sod och vänlig, samt god moder, arbetsam och ch ordentiig. Deremot ha alla samboende (med undantag af de nyssnämnda fienderna, maziarne Johnsson), tillsammans 8 personer, i här bifofa d ulvift intrerint n4r 2. 3 rö