Aftonbladet – 15 februari 1873, sida 3

jerna borde medicine-kandidatexamen kunn : utan öfveransträngning i medeltal absolvera på tre år; den vanliga tiden är nu vid pas ett år högre. Medicine-licentiatexamen, sor nu i allmänhet kräfver 32 år, borde efte författarens öfvertygelse utan skada kunn inskränkas till två är, och för hela den me dicinska kursen skulle med dessa förändrin gar åtgå 6!.2 högst 7 år, hvarigenom om kring 1!2 år vunnhes af hvarje läkares stn diitid, utan att noggrannheten och grund ligheten i studierna lidit något intrång. Dt unge män, com ville, efter föredömet i ut landet, fullkomna sig i specialriktningar kunde då få tillfälle dertill, utan att son nu vanligen, af nödvändig omsorg för der materiella utkomsten, efter afslutad examens kurs genast egna sig åt praktisk verksam het. . I sammanhang härmed tänker sig för fattaren ett utvidgadt antal lärareplatse! samt gemensam kompetens för lärostolar Stockholm, Kristiania, Kjöbenhavn, Helsing förs, Lund och Upsala. I första rummei måste vi af alla krafter arbeta emot et förslag, som man allt emellanåt hört ho: oss hyllas, och som ovilkorligen skulle leda till förminskning i Våra vetenskapsmäns antal, nemligen att sammanslå alla tre de medicinska fakulteterna till en enda och lägga denna i Stockholm. Utrymmet förbjuder oss att längre i de talj följa förf:s sakrika och intressanta fram: ställning, som särskildt vederbörande i Upsala och Lund icke torde underlåta att behjerta — man skulle annars få ett exempel på en akademisk ofelbarhetelära af sorgligaste slag. Vi skola blott till slut framhålla förf:s sanna och förträffliga uppfattning af den individuella och nationella verksamhetens betydelse äfven på läkarevetenskapens område. Vetenskapen, yttrar han bland annåt, är kosmopolitisk, allmänt mensklig, till sina yttersta mål och sträfvanden, men i sitt lif och sitt arbete är hon individuel och nationel; hon får ej vara en inflyttad drifhusplanta, hon måste växa fritt och hafva sina rötter i vår egen jord. I öfverensstämmelse med denna grunduppfattning frågar sig förf. hvad man har att göra i ett litet land, då raan ser vetenskapen i stort kanske gå sin väg fram utan atttaga nägon egentlig notiz om desg Ferksamhet. Skola vi öfversätta våra arbeten på utländska språk och i den främmande flaggan se vår framtida räddning och lyftning? Nej! och tusen gånger nej, icke såsom regel. Vi kunnå göra det med stt och annat arbete. Men vill sveuska vetenskapen höja sig och derjemte bli verkligt nationel. måste den laga sk, att den gör sig hörd och förstådd genom sitt eget språk. Vi måste, säger förf., göra vårt språk till ett kultur: språk inom vår vetenskap. Men detta kan icke genomföras, om de tre kälturfolken i norden vilja gå hvar för sig, oaktadt de sprungit fram ur samma rot och nu stå i jemnhöjd på bildvingens skala, med samma srundåskådningar och samma sträfvanden på snart sagdt alla fält af den menskliga andens verksamhet. Förf. förbigår anspråksöst hvad han för sin del såsom ledare af Nordiskt medicinskt arkiv redan hunnit uträtta för en vetenskaplig sammanslutning nellan de tre nordiska folken. Enligt hvad vi flere gånger haft tillfälle Adagalägga ;enom referat af utländska omdömen om lenna tidskrift, är emellertid numera utlanlets uppmärksamhet på svenska läkareveenskapen betydligt i stigande.