Aftonbladet – 15 februari 1873, sida 2

som för att kunna hålla sig uppe. Han vågade ej tro sina öron, han vågade ej tro att detta var sannt, Men han kunde ej tvifla på verkligheten af den glädje, som lyste ur modrens tårdränkta ögon, och en brinnande bön steg ur hans hjerta till den Gud, söm sä underbart räddat honom. Herre! var med mig från denna stund och hjelv mig att motstå frestelserna! Och Helen visste nu att sonen åter var hennes egen. Hon lade sin arm i bans och de vandrade under tystoad hemåt tilldet hem, som än en gång skulle blifva gladt och lyckligt, som det varit innan Vavasourg olycksbådande skugga föll öfver Martyne stig. Icke ett ord vexlade de. Helens tankar dröjde vid det förflutna; och hennes blickar vändes uppåt, mot det svaga purpurskimmer, som ännu färgade skyarne i vester, Nära, mycket nära, tycktes henne i detta ögonblick Guds underfulla råd. Denna lilla uppoffring, som hon gjort för åratal tillbaka och redan glömt, denna skärf, eom Kon gifvit, af sitt öfverflöd, om man så vill, hade då medfört detta! Länge, länge hade belöningen dröjt -— denna belöning, som hom aldrig begärt eller tänkt på att begära — och nu hade den kommit i rikaste mått. Aldrig hade detta herrliga löfte, som I hafven läst kanske lika ofta som Helen War blifvit follständigare tillämpadt: aldrig hade det red sådan kraft stått fram för hennes tankar: Du skall låta ditt bröd fara öfver vatten, så skall du finna det igen efter många de gar. pant GLUT)