Aftonbladet – 15 februari 1873, sida 2

jönstret, oförmärkt spejande — hon kunde hafva räknat sitt eget hjertas slag. Tänk om — han — i förtviflan — En fasansfull föreställning grep henne och jagade hvarenda redig tanke ur hennes hufvud. Ovissheten blef outsäglig, och hon kastade på sig hatt och sjal och gick ut i aftonskymningen. med en obestämd tanke på att söka efter Martyn, huru hopplöst det än kunde vara. Men det var icke hopplöst. Instinktlikt hade hon tagit vägen till en enslig gåugstig utmed kanalen, nära deras boning, och der fick hon genast ge sonen sitta på en bäck invid kanalbanken. Var han nära att begå en ond handling? En som aldrig kunde förlåten varda? Låtom 088 göra honom der rättvisan att tvifla derpå. Fruktade hans moder detta? Hvem vet? Hon uppgaf ett rop, när hon fick se honom, slog armarne om hans hals och började snyfta högt. Gråt iote, mamma, gråt inte! Mammas sorg är det tyngsta af allt. Alltannatkan jag bära, men inte den. Å Martyn! Martyn! Mina tårar äro glädjens, inte sorgens, Jag — jag var bara rädd att jag inte skulle få rätt på dig,snyftade hon, Martyn, jag har varit hos herr Auk land. Han är en ungdomsvän till mig, den samme Bob Rotney, som du kanske hört din far tala om, och som hädanefter blir en kär vän för oss alla. Han blir din vän för hela ifvet, och han skall hjelpa dig fram i verllen. Han betalade sjelf penningarne i banken i går och ställde allt till rätta i böckerna. Han visste att du var mi: son och imnade aldrig låta detta falla tungt på dig. DO, Martyn, min älskling, det är sannt! det ir sannt! Martyn grep om en stolpe bredvid honom,