Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 3

Läroverksfrågan. Det är nästan otroligt i hvilka förvillelser man kan råka, när man inlåter sig på ämnen, som man icke förs:år, yttrar Claöson i sitt svar på en enfaldig kritik af Boströms filosofiska system, Msn kunde nä stan vara frestad tillärga dessa ord en särskild betydelse för pedagogien; ty, undantages det religiösa området, torde man väl näppeligen på något fält inom hela litteraturen råka på sådana fantasisprång och utsvälningar, som der, hvarest uppfostrans problem bearbetas. I mängd skulle kunna uppvisas de kostligaste profbitar från denna brokiga karta, der hvar och en för sin ringa del vanligen blott gör anspråk på — ofelbarhet. Med gifvom ock, att här är ett gyllene fält för alla slags kammerteorier samt det välklin gande, intetsäzande norsens, som ledigt och tvärsäkert framstäldt af flortalet så lätt tages för fallgodt mynt, Förhållandet har ti en del sin förklaringagrund deraf, att äkta pedagoger äro i menniskoverlden lika sällsynta som äkta stenar i naturen. Och ejär detta usderliet; ty den som här skall ut rätta något i sanniog varaktigt, han måste vara begåfrvad med egenskaper, som, förenade, sällan påträffas bland monniskors barn. Öfverlägsen intelligens, stora kunskaper uträtta här föga eller intet, såvida de ej äro ödmjaka tjenare ät en vilja, som i intet afseende söker sitt, Uppfostrans yttersta mål är förverkligandet af menniskars eviga väsen, sådant det är i och genom Gud, och då detta blott vinnes genom försoning mellan denna eviga ide och det historiskt gifna, inses lätteligen, att nägot stillastående här lika litet ksn ega rum som öfver hufvud taget der, hvarest fråga är om en lefvande utveckling. Då en tidnings spalter af flere skäl ej äro forum för en grundligare behandling at frågor, så omfattande som dessa, och dö bland de sakkunnige mycket skilda åsigter ännu göra sig gällande i vigtiga delar, synes det oss, som om det borde lända dem, bvilka oegennyttigt intressera sig för den vigtiga frågan, till gagn att få reda på hvad vår egen betraktelse i denna gren eger värdefullt. Detta är vu visserligen ej så särdeles mycket, men så alldeles litet är det ej heiler. Så vidt ins. tagit kännedom om denna litteratur, vill ban först (tiden före 1809 lemna vi åsido) anmäla Sveriges Läroverk af Hans Järta. Sina brister oaktadt innehåller denna skrift talande bevis för den djupa och skarpa blick, som utmärker det sanna sgrillet. Så t. ex. framhålles bland annat nödvändigheten af fri undervisning för alla. Med värma försvarar förf. de gamla språken såsom grundval för den högre uppfostran. I betraktande af hans egen uppfostran och den tid, i hvilken han lefde, synes oss detta ganska naturligt. För det andra vilja vi fästa uppmärksamheten vid C. A. Agardh, ett af den svenska litteraturens mest lysande svillen, i dessa som i många andra ämnen vida framom sin tid. Medlem af en läroverkskomit6, men af motsatta åsigter med de flesie, framstölde Agsrdh i ex utmärkt väl motiverad reser: SR PENNE AT TEne KENYAS TESSAN