Aftonbladet – 14 februari 1873, sida 2

nat svara. En dunkel hågkomst af några hinder föresväfvade honom, men han sökte fåfängt minnas hvad det var. Lyckligtvis slogs dörren upp i det samma och postbä raren inträdde med ett bref, som han lade på Martins pulpet. Herr Hill räckte han den efter det, men postkarlen läste i det samma högt upp adressen: Herr Martyn Ware Siffror och bokstäfver dansade om hvar andra för Martyns ögon. Han stoppade brefvet i fickan och försökte för sin prin cipal dölja sitt dödsbleka ansigte, Han anade blott aktför väl innehållet: en påminnelse om en skuld, som han ej kunde betala. Men gubben hvarken såg eller miss tänkte någonting; han gick ut igen med sir kompanjon, och Martyn lyckades arbeta sig igenom dagens göromål. I samma ögon blick han var fri, kastade han sig i en hyr vagn och for till Vavasours, bostad. Det var alltför sannt att inga penningar kommit. Vavasour, godhjertad som han var, hade väntat på Martyn, som han visste skulle komma. Men han kunde icke för: dölja sjelf fakta, ehuru han försökte gifvs dem en bättre färg. Inga penningar hade blifvit skickade till.honom. Herr Aukland en god vän till hans far, hade kommit, be myndigad att betala Vavasours skulder och så fort, som möjligt, skicka honom hem, mer icke en penny, utom till de oindgängliga ste utgifter, skulle han få gifva den unge herrn sjelf. Gamle herr Vavasour hade blif: vit skrämd och försigtig. Om inte någon karnalje har satt ikoj någon histeria om mig, för farsgubben, p vill jag aldrig stå här! utbrast unge her! Vavasour. Att jag skref och bad honom om fattiga tre hundrade extra, kande al drfg hufva värkt en skdan störm, tom