Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 2

sn kuntia hämnas? Månne ej farbågan ir denna orättvisa sitarafe kunde missleda ögsta domstolens ledamöter, än förmånlien verka på deras tänkesätt och handlinar? Och böra ej lagens bud, i anseende l. 11 dem, anses lika tillräckliga, som förl. ikets öfrige invånare, utah att någon till: ykt behöfver tagas åt den egenmäktiga pröf ingsrätten. Konstitutionsutsköttet, vars rening af riksdagen biträddes, svarade dock ärpå bland annat: Utskottet har trott att, id afgörande af detta ämne, torde, jemte afsende på grundsatsen af domaremaktens oberonde, förenas den, att denna mäkt genöm viså: eten att utom grofva uppenbara förseelser i ntet fall kunna skiljas från embetet, icke nåtte utgöra en alldeles okontrollerad och förbätterlig del af lagskipningen, att. den genom en sådan slags sjelfständighet icke nåtte uppresas till en Stat i Staten, möj: igtvis lika vådelig för enskiltas välfärd, som för den styrande maktens verkningsförmågå öch sämhällets lugi. Utskottet kar trott, att möjligheten att undvika dessa olägenheter, och att ändock bibehålla Högsta domstolens ledamöter uti ett skäligt oberoende gåfves endast uti en inrättning, som satte dem blott i farhåga för allmänna omdömet; att denna inrättning vore så myc: ket nödvändigare för en dörästol, Hvärs tt: slag af ingen annan kunde öfverses eller ändras, och att då emellan riksdagarne det vore omöjligt att förese hvem som en framtida pröfningsrätt kunde tillkomma, skulle det för Högsta domstolens ledamöter icke gifvas något säkrare medel att bevara sig för omröstaingens följder, än att göra alla rätt, och att sålsdes lagen skulle finna det kraftigaste stöd uti en inrättning, som icke skulle medgifva enskilda orättvisor. Utskottet har visserligen icke undgått inse, att äfven depna skulle möjligtvis kunna miss Brakas, att för den enskilde, som vore föremål för en sådan slags omröstning, den ofta skulle kunna vara sårande; men utskottet har trott, att, vid frågan om valet emellan möjliga olägenheter, torde. de, som rörde enskilde, mindre fästa uppmärksamheten, än de som ängå det allmänna, enär ingendera vore af en öfvervägande beskaffenhet, och att när inga menskliga inrättningar kunna vara utan missbruk, vore ej möjligheten af dessa, i anseende till enskilde, ett skäl att måhända bereda ännu större för det allmänaa.z Det kan ickt heller bestridas ätt det nog kan vara välgörande att i grundlagen ha ett korrektiv inrymdt mot möjligheten af en för laga åtal oåtkomlig orättrådighet, besticklig het eller hänsyn till person hos dem, som hand hafva statens högsta domsrätt, från hvilker intöt vad kan komma ifråga. Afvenledes hai det visat sig att den garanti mot maktmiss bruk, som innehäålles i stadgandet om erfor derlighet af en två tredjedelars röstplurali tet såsom vilkor för uteslutning, hittills va rit tillräcklig, och det är att hoppas att er stigande bildning och deraf född samvets grann uppfattning af egna pligter och rät tigheter äfven i en framtid skola förekomm; dylika missbruk. Men vi hafva dock ej anset ur vägen att erinra derom att detta grund lagsstadgande gifver riksdagen en makt at förekomma enskilda orättvisor, hvilken fö att ej blifva förhatlig måste utöfvas i de högsta rättvisans egen anda. Ty ingentin; skulle förmå till den grad undergräfva för troendet till rättskipningen, som ens den aj lägsnaste misstanke derom, att den högst domaremyndigheten vid sina domslut tog hänsyn till det större eller mindre välbehag dessa voro egnade att väcka hos ettför til fället rådande politiskt parti. ——S