Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 2

Vestindiska posten är kommen, Vavasour viskade han ifrigt. Mann påstår det, svarade Vavasour, och. len värdslösa ton, hvarmed han yttrade letta, utgjorde en märkbar kontrast mot len oro, nästan ångest, hvarmed Martyn alade. Du har inte fått dina bref än? Huru vore det möjligt? Jag får dem väl fram på förmiddagen. Vavasour, jag är nästan sjuk af denna ovisshet,, svarade Martyn häftigt. Jag kan inte ordentligt sköta mina göromäl. Vavasour skrattade hjertligt. Jag kan inte bjelpa det, Ware, sade han i halft ursäktande ton. Men du orvar dig då öfver allting. Jag bar aldrig hört maken. Tänk på hvad jag vedervågar! Tänk inte på det, du, det är vida bättre. sade Vavasour muntert. Allt blir nog bra. min gosse. Så mycket som du nu gör ve dervägar hela verlden hvarenda dag och öf vervinner det. De hade haft samma väg, men skulle nu skiljas åt. Äro dina bref adresserade till Mincing Lane eller till din bostad? sade Martyn och stannade ett ögonblick. Som om jag kunde veta det! Troligtvis till Mincing Lane. Befria mig i alla fall ur den här rysligs vissheten, så fort du kan, Vavasour, sade Martyn. Vavasour nickade och de båda bokhållarne skildes åt. Det är ganska troligt att herr Vavasou skulle hafva flammat af vrede, om han hört sig kallas bokbållar . Hen ver sonat en rik vestindisk plantageegare och hade blifvitskic: kad till Europa för att uppfostras, och ingen