Aftonbladet – 13 februari 1873, sida 2

plats, satt redan vid pulpeten, och han tittade öfver glasögonen, för att se hvilken af de tre yngre bokållarne det var, som kom in. Jag kunde tro det var ni, hr Ware. Tag inte af hatten. Ni måste genast gå ned i magasinet med den här förteckningen. Mycket gerna, svarade Martyn, och jag kan så gerna här passa på att omtala att han alltid var vänlig och artig, och att han derigenom som genom sin ovanliga punktlighet blifvit mycket omtyckt af kamrater och förmän. Han stod ett ögonblick och såg på det papper, som lemnats honom, och under tiden inträdde en annan herre, med ett mycket lysande yttre. Han var högväxt och mörkhyad och skulle kunnat kallas mycket väl klädd, om han ej varit öfverlastad af nipper och grannläter. Hans drägt var af ti naste tyg och bästa snitt och såg mycket elegant ut; på ena handen bar han en ljus: gul handske; på den andra glittrade flera ringar; en dubbel guldkedja lyste på hans väst, en hel knippa berlocker dinglade dervid och en stor diamant-kräsnäl glimmade i hans blå sidenhalsduk. God morgon, herr Mann, sade han och lyfte med litet tillgjord min på hatten. God morgon, svarade förste bokhållaren. Var så god, herr Vavasour, och gå på posten och och hemta brefven. Vestindiska posten är kommen. Herr Vavasour stod som slagen af åskan. Skall jag gå på posten? frågade han. Ja, var så god, sade förste bokhållaren med mycket lugn. Unge Jones är iate här i dag: han är sjuk, och herr Ware måste genast gå ned i magasinet och till tullhuset. Herr Vavagour satte hatten på sig och gick, Martyn väntade honom iportgången.