Aftonbladet – 12 februari 1873, sida 3

tutionella ståndpunkt, att en dylik anordning katt eller bör sättas i verket, men var öftertygad oi, att den förr eller senare skulle blifva nödvändig. Då nu förslaget lemnat full frihet att begagna nstitutiotien eller icke, så bortfölle den i grunfa riktiga almärkning, sot grefve Henning amilton framställt, att ett dylikt förslag bö komma irån regeringen. Om denna förslaget blefve bunden att beträda en ny bana, skulle tal. tveka Mb detsamma. Men som det nu är, så, om K. M:t icke finner skäl att gilla förslaget, kan get dorvid bero; finner hah terigen SKL alt vidare itveckla istitutioken, så kall häl kömma med ettförslag, innehållande närmare bestämmelser. En talare hade påpekat. att våra förhållanden äro så väsentligen olika andra länders, att något rum för en premier: ministers terköatnhöt iskö skulle Anhar. Famite tälarö höde Vid föregående riksdag upplyst om, att i England icke finnes någon lag angående premierministerti. Dennes eimbetsverksamhet hade Fueaes traditisbolt otftecklat sig, ofh kille mån å icke kunna tänka sig, att äfven i Sverige en statsminister skulle kunna få betydelse, ehuru hans verksamhet icke funnes i grundlagen bestämd. Tal. trodde dock icke, att han skulle kunna få famma betydelse som en premierminister i Engand. Utan att göra inttång på 4 : 4. F: skulle han kuhna erkålla ett tilltuckligt Vörksatrhetsfält. Öm tal. rätt fattat kärnan af de skäl. som föranled obenägenheten mot förslaget, så ligger den i hvad den förste talaren yttrade, nemligen att man i Sverige vill det konungen och ingen annan skall vara ordförande i statsrådet. Ja, dett vore sannt så till vida, sim köntinget sit: ter i statsrådet; men en stor del ärenden vore icke inskränkta till sittande råd, utan handlägfs i statsrådsberedningen, som behöfver en ordörande. Helt annat vore förhållandet med högsta domstolen, der en hvar är skyldig ätt uttalä sin mening utan afseende på hvad som kommer att bli majoritetens beslut, och det en sainmanjemkning af olika mbnlogar icke käl kömita i fagå såsom 1 politiska angelägenheter. — i af seende på de officiella meddelanden, som regeringen behöfver göra inför kamrarne, är visserligen icke en statsminister nödvändig, men innan vigtigare frågor framläggas, så erfordras enskilda öfverläggningar möd enskildä medleinmar af flködagen, och det är då af vigt att dessa öfverläggningar kunna hållas af en statsminister och således i statsrådets namn, ehuru utan atthan kan vara fullt förvisad om att hvad han sålunda yttfaf skall äf kontingen elie hans kollegört gilias. Om också anspråken på en statsministers statsmannaegenskaper komma att ställas något högre än om han icke egde denna rang, så kunna å andra sidan dessa politiska anspråk ställas något lägre på de öfriga, och det är lättare ati finta en så avalificefad Persön, KK ält fnta ett helt statsråd, hvars ledamöter på en gång äro fackmän och utmärkta politiska personligheter. — Utrikeswinistern är nu stäld såsom den andre i konseljen efter justitiestatsministern. Samma rang skulle han äfven erhålla efter det nyg förslaget: Pet är blött Gen förändring gjord, ävt hågon annan än justitiestatsministern kan intaga platsen framför honom. Hr von Koch trodde att förslagets antagande skulle komma att gifva styrka åt regeringen och göra en enda person ansvarig för densamma. Det var derföre söm tal. ville, oaktadt några små formella brister, bifallå detsamma. För öfrigt skulle en ordförande i stätsrådlsberedbingen be: höfvas, på det att man icke måtte der behöfva räla liksom i ett kollegium. Man skulle genom förslagets antagande icke behöfva ständigt ha justitiestatsministern till ordförande, och med all aktning för sina gamla kamrater — juristerna — bland hvilka dock många ha varit statsmän, ville tal. förklara, att bland dem itåste utveckla sig en småaktighet och formel noggrannhet, som i allmänhet göra att de hvarken blifva skickliga administratörer eller politiska ledare. Skall det för statsministern erfordras sällsynta egenskaper, så ju mera man utsträcker det fält der konungen kan välja en sådan, dess bättre är det. Det skulle icke då, såsom nu understundom inträffar, kunna hända, att t. ex. en generalmajor blefve den som i sjelfva verket styrde inom konseljen. Särskildt hade tal. ett skäl för förslagets antagande, neinligen att lagskipningen skulle komma att vinna deraf, att justitiestatsministern kunde egna sig åt den så ofantligt väl behöfliga förbättringen i lagstiftningen och att rättsväsendet skulle få en chef, som komme att gifva starkare fart åt dessa förbättringar. så att de icke längre skulle behöfva utdelas i homöopatiska doser. Grefve C. G. Mörner erinrade hr v. Koch om hvad han, då det var fråga om representations förändringen, sagt om de obetydliga följder denna skulle medföra. Jemförde man dessa hans lord med den nuvarande verkligheten, egde man allt skäl att vara försigtig, då man ville företaga en förändring. af ifrågavarande art. Tal. gick till vår egen historia för att visa den bedröfliga erfarenhet vi haft af en konseljpresident. Han ville väl ej återvända till dessa sorgliga minnen, men fann dem mana till försigtighet. I Det har å ena sidan anmärkts fel i förslaget, men å den andra ha dessa fel blifvit framstälda som fördelar. Det beror på huru man ser denna sak. Det vapen, som blir skarpt i samma mån som den som begagnar det vet att nyttja det, är farligt för den, mot hvilken det användes, och den, som nu icke hos detsamma upptäckerl faror, kan få skäl att ångra det. Man hade önskat en kol.ektiv ansvarighet för ministeren och derför föreslagit en statsminister. Men icke hade den uppgiften att granska ny: valda riksdagsmäns fullmakter, hvilket skulle bli den för den nye embetsmannen betecknande upp: giften, en så märkvärdig verkan, att densamma Mägger honom en sådan ansvarighet. Det är lott förmågan som kan åstadkomma något dylikt, och vi ha i vårt land flere exempel på huru densamma i sådana afseenden banar sig väg. En talare yttrade, att en statsminister erfordrades för att man icke inom statsrådsberedningen skulle behöfva att gräla liksom inom ett kollegium. Detta bevisade blott, att den värde tal. sjelf al drig sutit i ett statsråd, knappt nog i ett kolle gium. Tal. trodde ej att någon särskild mellan. länk behöfdes mellan konungen och statsrådet då den förre af det senares medlemmar kunde höra deras sanna, verkliga mening utan att be höfva något särskildt språkrör. Tal; erinrade vidare om de omförmälda svårigheterna i unio nelt afseende, hvilka reste sig mot förslaget ock som man icke onödigtvis .borde ådraga sig. Er linrade slutligen om att föreskriften om att a de trenne konsultativa statsråden två skulle he förvaltat civil beställning blifvitiförslaget bort tagen, oaktadt det vore angeläget under nuva rande förhållanden. att så många af statsräder som möjligt vore oberörda af politiska sympatier Vidare behöfdes i statsrådet personer som förvalt: civil beställnining i och för besvärsmålen. som mar visserligen nu med förnämt förakt behandlade men på hvilka dock många personers väl elle ve berodde. kad ba vilke SA tmPRPert