Aftonbladet – 12 februari 1873, sida 3

den vanliga julgåfvan förklarade, velat höja hans aflöning; men tillgångarne medgåfvo det ej, ty bolaget gjorde inga lysande, ehuru ej heller några dåliga affärer. Emellertid med Helens goda hushållning och då de hade blott en son att uppfostra befunno de sig i goda omständigheter — ja, voro rika i jemförelse med Sophia, och Amy var välkommen i deras hem. Hon gjorde sig så nyttig som möjligt; hennes sjuklighet hade gifvit vika så mycket, att hon kunde arbeta något, och hon sysselsatte sig mycket med slätsöm; nu håller hon just på at fälla den sista af ett dussin hvita näsdukar, som ligga nätt sammanvikta framför henne och redan märkta med namnet Martyn Ware, Aftonrodnadens skimmer färgade just nu Helens kind och ett gladt leende låg på hennes läppar. En omnibus från City stan nade vid grinden och en herre steg af. Här är han, Amy! Amy såg upp, men blott för att få se sin systers panna mörkna, och hennes ansigte antaga ett) uttryck af bitter missräkning. Herrn som stigit af omnibusen, kom nu in genom grinden och visade sig icke vara den som väntats, Är det inte Martyn ? frågade Amy. Nej. Det är mr Ware. Men missförstå henne ej. Icke för det att det var hennes man, som kom, darrade hennes röst, bäfvade hennes hjerta, utan derföre att hon hade väntat en annan — någon som hon fruktade att hon ej kunde lita på så, som bon kunde på sin make. En förfärlig oro hade på senare tiden gri pit Helen Ware. Hon hade aldrig haft mer än ett barn, en son, kallad Martyn, efter sin morfader, och huru högt hon älskade ho nom kan knappt med ord beskrifvas. Det är icke godt för en qvinna att hafva blot