Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 3

medelmåttige; hade gått mycket öppet oc! äfven mycket oförskräckt till väga, storma Hötel åe Sugde samt, oaktadt sitt lilia an tal, derifrån fördrifvit landtmannaflocker och genast börjat öfverlägga om fälttågs planen till den dag, då förslaget skulle före komma i kamrarne. Så längt sträckte sig enigheten i centern, men ej en enda bårs mån längre. Under öfverläggningen märk tes dö mest skiljaktiga åsigter. Flocken delade sig i liögra centern och venstra cen tern samt center-centern eller de medel måttige bland de medelmåttige, och frår hvar och en af dessa delar lära åtskilliga smådelar sedermera hafva söndrat sig, all deles som när en komet släpper ifrån sig 5n del eftör en aiinah och hvar och en af dessa derefter svansar af på sin egen bana. Sådant kan aldrig förekommas med dylika oregelbundna kroppar, hvilka icke veta hvad lisciplia i universum vill säga. Emellertid kämpade man tappert på slagfältet i lördags. Jag delade min tid molian Första kammaren och den Andra, men slut igen kunde jag ej tränga mig fram på den sist nämndes läktare, hvilken var fullproppad nied bhörare, Jag skattade mig dock ycklig att hafva fått höra de förnämsta ;alarne och i synnerhet grefve Erik Sparre, Det förtjenar sannerligen att resa hit, vore let äfven från Haparanda, för att höra och je representanten för Wenersborg och Åmål, när han drager i striden mot revolutionens jasor, Hvem skulle väl hafva trott att rägan om konseljpresidenten skulle kunna öra någon ända till de nämnda fasorna? Grefve Sparre känner dock vägen. Hurna matt är ej Första hammaren i jemförelso med den Andra? Det såg man äfven i lördags. Grefve Henning Hamilton är lock en talare at högre ordning än våra vanliga, och Tfrib. Louis De Geers uppträlande mäste alltid väcka stortintresse, men letta oaktadt var det något kallt, nästan ärglöst i alltsammans, om man jemför detta ned den ofta nämnde och som ännu ofta canske kommer att nämnas WenersborgAmäl-representantens färgrika, eldiga, att cke säga vulkaniska utbrott. Det varkanke endast hr Nordström, som i Första kamnaren intresserade läktaren i någon högre ;rad. Han är fortfarande samma varma vatur, så varm, att det ofta sprakar om hoiom, äfven när han helt lugnt erbjuder sig itt alldeles kostnadsfritt gifva kollegerna iägra kollegier i statsförfattningsrätten. I Andra kammaren var det hr Dickson, om öppnade elden, en något matt eld hvad lenne förste talara beträffar. Han förklaade sig icke vara rädd för parlamentariskt tyrelsesätt, och tror till och med att vi i Sverige gå just åt det hållet, men det är maturligtvis för tidigt. Vi äro icke mogna, fio år härefter kunna vi måhända börja tt tänka på saken, Hr Dickson var den nde Göteborgsrepresentant, som yttrade sig frågan. Hr v. Schoultz förhöll sig passiv len gången. Öfversten, frib. af Schmidt ippträdde i talarestolen och förklarade, tt frågan vore för tidigt väckt, Han ille icke att man skulle gå händelserna förväg. Hvilka händelser? frågade nan på läktaren. Hvad är det öfversten räntar på? Representanten för Söderhamn ch Hudiksvall, hr Staaff, häradshöfdingen, vilken ej får förvexlas med hr Staaff, 1eamoten af Nordstjerne-orden (jag håller mig ortfarande till statskalenderns sakrika uppifter) och en af Stockholmsreprerentanterne, n nägot yngre bror till den förre, förklaade sig också rföstå för ett uppskof till framiden, till den tid då ministererne komma att äkna en Jifstid af endast månader, kanske agar (timmar ?). Då passar en koiseljpreidest, men nu är han omöjlig, enligt hr itaaffs åsigt. Hr Staaff har sin plats ända nderåhörareläktaren och höres ypperligt derfrån, men jag förmodar, att hans röst, som r stark och välklivgande, tränger ända upp ill talmapnens bord. Han försktar också ribusen, utan talar frän sin egen stol. Deremot tog lir Carlen i löråsgs åter triunen i besittning. Uppmärksamheten visar ig alltid i stigande, när hr Carlea framräder. Man skockar sig dock icke på gånen, Det är först när grefve Sparre höjer östen, Man kastar inga frågande blickar 5 statsrådsbänken, icke vanligtvis åtmintone, På statsrådsbänken satt för tillfället lott en medlem af konseljen, ecklesiastikninistern, lugn, nästan värdelös i hållninen, men icke utan nppmärksamhet följande örhandlingarne. Först senare på dagen viade sig krigsministern, och derefter äfven trikesministern. Det blef plötsligt ljust i salen, när hr Jarlen stod upp, wen det kom sig endast eraf att man profvade gasen. Det var ett constladt ljus, som söärt försvann. Den rå tebruaridagern fortfor eedan att vara den nda, som bestod belysningen. Det är icke nin afsigt att referera hr Carlns yttrande, ika litet som de andra talarnes, Jag samlar ndagt upp några karakteristiska drag. Till lessa torde väl böra räknas hr C:s bekän else, ätt juridiken skulle vara hinderlig för utvecklingen af statsmannaegenskaper samt utt han säledes, fastän klen jurist, såsom an sjelf försäkrade, ehuru sakkunniga lära ntyga motsatsen, ej heller duger vill statsnan. Yttrandet var dock icke framkommet såsom nägon personlig anmärkning, utan sammanhang med frågan om justitiestatsninisterns lämplighet eller icke till chef för tonseljen. Enlig: hr Carlgus åsigt är denna edamot af den kuagliga rådkammaren minst f alla lämplig till konseljpresidert. Hr Jarlen försvarade med mycken värme det vilande förslaget, och det var väl isynnerwet de sanningar, han uttalade om en förerående tids absolutism, som gaf grefve Erik Sparre välkommen anledning attrycka fram striden, Grefve Sparre tvekade ej heller. Han zastade sig visserligen icke med hbäftighet ipp i tribucen, såsom man Järer få se de ldiga natu ersa i franska nationalförsamingen göra; han stod tvärtom qvar på den lats, der han representerar Åmäli vår riksörsamling; men för öfrigt var han, enligt vad en af mina läktarekamrater. som sett huru det gär till i Frankrite, försäkrade mig, fullkomligt fransysk i tournuren, hvilket ifven var hr Emil Keys åsigt. Atireferera grefve Erik Sparres tal är otacksamt, ty ifven det trognaste referat kan icke ktervifva dat rätta intrurkpt Man måsta hära