Aftonbladet – 11 februari 1873, sida 2

Ni ha väl slarfvat bort pengarne på dår skaper, då, sade fadern. Nej, pappa; allt hvad pappa kallar dår skaper återstår ännu att köpa. Pappa, v skulle väl lemna hemmet Åtminstone änstän digt. an svarade ej, men när han druckit wu sitt t6; tog han fram sin plånbok. öch 1 banknot åt Helen och en dylik åt Sophia Nu ber jag er komma ihäg att ni int kunna få der ringaste mera. Hade det va rit gom förr, så hade ett par tjog pund me eller mindre betydt föga för mig. Men gl är det inte nu. Jag arbetar emellertid a alla krafter på att hjelpa upp mina affärer och det skulle säkert lyckats mig vid de här laget, om inte den här Rotney varit Se här, och räcker inte detta till brudut styrsel, så fån I vara utan, och dermed punkt. Med dessa ord lemnade han runimet. Eli zabeth tog sedeln ur Helens hand och såg på den: det var en tiopundsnot. Det gläder mig att han gjorde som jag bad honom, sade hon. Som du bad! ut:opade Sophia, Ja. När pappa hemtade de der böckerna i eftermiddags, bad jag honom, om möjligt, gifva er litet mera, ty jag såg att det ni fätt omöjligen kunde räcka, Du kan köpa handskar nu, Sophia, Sophias ögon blixtrade, För tio pund kunde hem visserligen ej köpa både sidenklädningar och balklädningar och spetssjalar och hundrade andra ting, men de hade kommit oförväntadt och derför var summan, ehuru liten, dubbelt välkommen, Och Helen! Helen tog ett papper och en blyertspenna och skref upp de saker hon trodde sig behöfva och hvad de agdligen kunde kosta. När hon sammanräknade dem,