Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 4

n oamjukligen genast ville sälta in tillbakaj:! s henne, så visade hon den tillbaka och öfver-: pade honom med grofheter, så att den dpmma ackarn, hvilken icka atiadö sin öförtjenta lycka, ) It skamflat drög sina färde. De ultramontana : aden voro allttid färdiga att utbasuna hvad m händt, hvarigenom bedragerskan naturligt3 vann allt mera och mera i änseehdö. En bondp från Traunsteiner-trakten hade lagt fömbundra gulden i en svinblåsa för att fölnde dag föra dem till Dachau-banketi, men ms hustru, söm flågades af farhågor, tog ut ndra gillden ur blåsan, utan att nämna ett ord ; mannen. Bonden kommer till Mänchen och frågas huru mycket han, hemtar. Femhuna gulden, svarar han, hvarefter blåsan tömes och han iplndigar fexeln jemte bötalninmn Af räntan de tre första månaderna. Nu r bondhustrun samvetsqval, kon yppär för sin an hvad hon gjort och dente reser åter in till lätehen för att betala in de felande hundra ulden. Adele, som blir rörd af mannens ärliget, låter honom slippa betala in penningarne sh skänker henom till på köpet en handfull thar, Hvem skulle icke bli fullkomligt vunnen nom slika drag? Vid vackert väder brukade bedragerskan ofta romenera af och an utanför sitt hus, rökande n cigarr och med en vhince-heg på sin potatisisa. Gästerna på Wilhelm Tells brukade då synda ut för att dels med hycklad, dels med ppriktig underdånighet kyssa hennes hand. Inen individ af bondeklassen hade vågat behålla össan på hufvudet; hon tog för öfrigt nådigt ch nedlåtande emot all denna hyllning, som tillom en furstlig person. Men den ton hon beagnade i sin konversation och isynnerhet gent mot dem, som stodo under henne, var ingalunda Dn, utan af gröfsta skrot och korn och icke sälmn kryddad med tvetydigheter. Inne på gården hennes lilla industripalats fanus ett dyrbart all, hvilket nu redan är försåldt, och hennes kdon hörde till de elegantaste i residenset. är hon for ut att åka, brukade hon vara klädd en ända upp till halsen knäppt mörk klädning ed en liten nedvikt krage och en massiv guldedja, som gick två hvarf om halsen, prydd med tt guldkors, för hvilket ingen erkebiskop hade beöft blygas. När hon begaf sig ut åt landet, följde enne som svit tjenande industririddare i flera agnar och de förenade sig sedan med herrskarinan för att deltaga i ett muntert lag. vid hvilket hampagnen flöt i strömmar. Men hon gjorde fven fromma utflyter. Hon ämnade företaga en allfärd till Altötting till fots och beledsagad af rester samt med ett kors, buret i spetsen för iget, ungefär isamma stil som de gamle bayerske urfurstarnes vallfärder, men det blef förbjudet. Lon nöjde sig derföre med att fara på jernväg Il Neutting; men offret, som hon nedlade r Gudsmo ders-bilden, blef väl derföre icke rinare och bikten icke mindre uppbygglig. Men on skattade icke allenast åt tron utan äfven åt idskepelsen. Man bar sig bekant, att hon lät på sig några dagar före katastrofen. Hon satt ch rökte och såg ut att vara mycket belåten ned oraklets utsago. Slutligen gick spåqvinnan. om lagt ut korten för henne, sin väg med högst örnöjdt utseende. Ett sådant kräk hon var!, om Inte märkte det mörka moln, som redan ängde öfver huset. , Adele visade sig sista gången för de nyfikne å Allhelgondagen, då hon, klädd i en svart samnetsklädning, for ut till gamla kyrkogården och te en krans vid ingången till densamma. E af ön stor menniskohop, som trängdes ooh kuffades om hvarandra, bar hon den sjelf till in fars graf, hvilken hon låtit pryda med en ny, raktoch smakfull grafvård i götisk stil. Hon ade ned kransen framför grafvården, bestänkte en med vigvatten och dröjde en lång stund inid den i stilla bön. I sanning ingen dålig skåespelerska! Qvinnorna greto och en förnuftig arl hade väl knappast vågat sig fram med en mmärkninp den ende som sade någonting var n gammal trasig karl, som säkert supit AN ina penningar, så att han icke varit i tillfälle tt placera dem i Dachau-banken; han utbrast: Hvad vill den der här? Hit in kommer hon änlå icke. Huru var icke allt förenadt vid denna raf: byckleri, dumhet, tiggar-ironi! Stackars Joef Spitzeder, du hade förtjenat bättre tårar, om e också blott utgjutits vid ett träkors! Den 12 November sistl. år var en dyster dag; intern hade för första gången infunnit sig. Reget, blanddt med isoch sj ngor, slog emot önstren, gjorde gatorna slippriga och vistelsen i et fria högst obehaglig. Framemot kl. fyra på ftermiddagen vandrade en högväxt man. med atten neddragen i pannan, långsamt framåt ;chönfelderstrasse. Det var polisassessorn Ries n mycket förtjenstfull man. Han hade uppen arligen endast sett efter om rörelsen på Wilhelm Pells florerade och om huset midt öfver stod qvar å samma plats, Lugnad i detta afseende, förvann han iriktningen åt engelska trädgården till. ifter en liten stund öppnades en port i krigsninisteriets ena sidoflygel och ett kompani solater marscherade ut, hvilka ingen menniska ett tåga in; de dela sig åt höger och venster ch spärra fullkomligt hela Schönfelderstrasse. örbigående som stannat blifva tillsagda att flägsna sig så fort som möjligt, och det glada orlet på värdshuset förvandlas till stum bäfan. Den som allra minst kan reda sig är porieren på hötel Spitzeder, ty en hop gensdarmer tå som uppvuxne ur marken på hans post och läppa icke mera in honom genom hans egen örr. Militärkedjorna för gatans båda ändar ela sig emellertid ett ögonblick, för att släppa am några vagnar, hvilka alla köra fram till ötel Spitzeder. Det ser nästan ut som ett brölopståg, men ur vagnarne stiga polisdirektorn red assessorer och kommissarier, en undersökingsdomare med sina aktuarier och prokuristen fån huset Riemenschied, som är hemma i bokring. I detta ögonblick hade sannolikt någon förrogen störtat uppför trapporna för att anmäla ör herrskarinnan hvad som händt. Denna måte genast veta, att hennes timme var slagen ch vid tanken på vidden af sitt brott och djuet af sitt fall, kunde hon genom en enda klunk örebygga hela eländet. Man hyste äfven denna arhåga. Men nej, till polisdirektorns icke ringa ugnande kom hon honom gladt till mötes och og äfven på samma sätt emot den kommission, om skulle undersöka böckerna och penningtillångarne. Alla de som för ögonblicket befunno ig inom anstalten — stallpersonalen, köksor, pior, springpojkar, bokhållare, kassörer, revisoer — blefvo tagna i förvar; en ultramontan jugsburg-advokat, som försvarat ofelbarhets logmen och den Spitzederska affärsverksamheen, hade nyss gått sin väg. I sängkammaren, er fröken och hennes sällskapsdam och intima äninna Rosa Eninger hade ett par praktfulla ängar, fann man en million i statspapper, hvilka. å de blifvit sorterade, fullkomligt betäckte de åda sängarne. Kontanta penningar och bankoter drogos fram från alla vinklar och vrår. eribland tusen gulden i papper från ett kaminör. Möblerna voro vackra, men icke synnergt dyrbara, endast i riddaresalen kunde man könja mera prakt. Det var heller ingen brist å pianos och instrument; en stor och dyrbar peldosa ådrog sig i synnerhet den allmänna uppvärksamheten. Bet skall ofta förekomma, att ylika speldosor finnas bland store bankruttöers och bedragares effekter. Månne icke detta ar sin psykologiska orsak och dessa mekaniska NE ) För att försäkra sig om kapitalernas tillströmmande gaf hon oerhörda räntor och betalade genast ut dessa kontant, då kapitalet sattes in hos henne. Vid en tid, då man öfverallt i Miinchen kunde få hypotek till 42 procent årligen och då hvarje bank endast betalade 5 procent årligen, gaf fröken Spitzeder 10 procent i månaden. Närnågon således hos henne insatte 100 fl. på ett års tid, så betalade hon genast på förhand 30 fl.. d. v.s. tre månaders ränta å 10 proc. Efter förloppet af tre månader betalade hon åter 30 fl. Efter ett år hade den lycklige ångifvaren å få