Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. Bedragerskan Adele Spitzeder. (Ur Die Gartenlaube.) r 1824 gjorde en ung, ifrån norra Tyskland bördig, men i Wien utbildad sångerska, Petty, Vio, mycket uppseende i sistnämnda stad. tmärkt 1 subrettroller jemförde de anseddaste kritiker henne, hvad koloratur och smak i föredraget beträffade, med Henriette Sontag, hvilken hon äfven liknade till gestalten. Någon tid derefter kom hon under en på triumfer rik konstresa till Berlin, der Josef Spitzeder. Tysklands förnämsta basbuffo, var anstäld vid Königstädter-teatern. Buffaoperan är, som bekant, icke de tyska sångarenes starkaste sida; men Spitzeder och fröken Vio, hvilken man äfven lyckades vinvaj för Königstädter-teatern, voro ett konstnärspar, så utmärkta i den komiska operan, att dess like icke fanns på denna sidan Rhein. Som tillbörligt var gifte de sig äfven med hvarandra och flyttade redan 1829 till Miinchen, der de tillhörde hofteatern under en tidpunkt, hvilken betecknas som denna konstanstalts mest lysande epok. Spitzeder dog tyvärr snart, men hans enka, hvilken sedermera gifte om sig, verkade länge och lefver ännu i Minohen. I sitt äktenskap med Spitzeder hade hon en dotter Adele, född 1832. Det anses allmänt, att skådespelartalangen likasom de musikaliska anlagen, oftast går i arf. Vi träffa på formliga skådespelaroch sångarfamiljer, som ha existerat ända sedan förra århundradet. Dynastierna Le Brun, Kramer, Mo. ralt, Schröder, Devrient ha blomstrat ända in i våra dagar, Hvilken gudom nu än månde utlela dessa håfvor, så har den icke ihågkommit amiljen Spitzeder dermed. Adåle skulle visserigen egna sig åt scenen, men Dingelstedt, som sannolikt blef afskräckt af hennes ofördelaktiga yetre, vägrade att låta henne debutera. Först ander hans efterträdare lyckades det konstnovi sen att år 1860 som Deborah få göra ett teatraliskt försök, hvilket likväl misslyckades. Hon har visserligen en ståtlig växt, men hennes små, blekblå, nästan färglösa ögon, hvilka endast kunna slunga hvassa blickar, tillika med en mycset framstående luktorgan, gjorde alltill hjertat salande mimik omöjlig för henne. Hela hennes fysionomi utvisar ötver hufvud taget, i synnerhet nu, vid en mera framskriden ålder, en sådan energi. att man lätt kunde taga fröken, med sitt kortklippta, djerft uppstrukna hår, för en förklädd karl, om icke hennes fina röst förrådde qvinnan. Med temligen lätt bagage och alls icke nedtyngd af lagrar, begaf hon sig från Miinchen ill Zärich, der hon fått engagement och der hon gjorde skulder till ett belopp af mer än 2000 francs, visserligen en småsak, som man gerna förlåter en ungdomlig varelse, hvilken med hela sin själ hängifver sig åt sin konst och mot sin vilja insupit det ljufva lättsinne, som följer med detta kall. Hon lemnade Zwinglis stad utan samvetsqval, måhända genom en aning om sin rillkommande tur, öfvertygad om att hennes kreditorer framdeles skulle få allt dubbelt och tredubbelt tillbaka. En till Zärich skickad agent skall också sedermera mycket riktigt med dem ha uppejort en betalning af femtio procent. Adele hade således kommit hem tillbaka, fattig och utblottad. Då införde hon en vacker dag i Minchentidningen -Neueste Nachrichten, hvilken skulle bli lyckobringande och ödesdiger för henne, en annons, att någon önskade ett lån emot hög ränta. Man nämner allmänt en bärare, vid namn Wagner, som kände sig manad att låna den annonserande femhundra gulden. Men det var icke nog dermed! Troligtvis lockade af den höga räntan, infunno sig en an Ira och tredje hedersman och en fjerde och femte hjelparinna, så att den nödställda inom ijorton dagar lär ha haft tjugutusen gulden i sin ego. Lyckans portar tycktes vara upplåtna; men för Adele sjelf hade ett ljus gått upp angående sättet att blifva rik. Med stor slughet manövrerade hon genast med de första vexiarne, hvilka hon ännu undertecknade med osäker hand, så att hon alltid var i stånd att betala de höga räntorna med de, i växande proportion, inflytande kapitalen. Nu hade hon funnit på det magiska ordet. Det strömmade in så mycket penningar, att hon snart nödgades lemna den anspråkslösa bostaden vid Stangl im Thal-, stt urgammalt Minchen-värdshus, der mycket landtfolk, isynnerhet från trakten af Bruck och Dachau — deraf namnet Dachauer bank— tog in: Hon köpte trevåninghuset n:o 9 vid den i den klassiska Ludwigsstrasse utmynnade, Schönfelderstrasse. äfvensom det midt emot belägna värdshuset Wilhelm Tell, som restaurerades från ofvan till nedan och bvars kök och källare ställdes på den bästa fot. Ett någotaflägsnare läge, äfvensom det dubbla tillträdet. österifrån och vesterifrån, voro särdeles gymsamma för -affären-, emedan det icke är. sagdt, att hvar och en, som betalar höga räntor, gerna låter begapa sig. Hyrkuskarne och åkarne, af hvilka man ständigt såg några hålla endera framför banken eller värdshuset, hade också en vacker inkomst, ehuru de fleste af bönderna kommo till fots med sina tunga reseffekter på ryggen. Qvinfolken buro sina kapitaler och räntor dit och derifrån i små korgar och hvarje förnuftig menniska, som gick förbi, hade dagligdags tillfälle att förurga sig åt dessa dumma varelsers förnöjda min. . . iu reslig portier, hvilken, som det påstås, hade 1200 gulden i årlig lön, bevakade porten till undertemplet och släppte endast in 3 å 4 på en sång, medan de öfrige väntande under tiden ängo roa sig på Wilbelm Tell, från hvars rum ett bedöfvande sorl ständigt hördes ut på gatan. Litet hvar hade ju också skäl att göra sig en glad dag. såväl den som lyftade de nära nog kapitalet motsvarande månadtliga räntorna, som den nykomne, hvilken genast blef lyckliggjord med första beloppet af sin offergåfva. Jemte de vinningslystne bedragne besöktes Wilhelm Tell — skada på firman! — äfven af värfvareoch