Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 3

förbunden. Utan att vidare ingå i den redogörelse 1 I brochyrförfattaren lemnar och hvilken i allt t fall blefve för vidlyftig att inrymmas i en I tidningsartikel, vilja vi blott nämna att för-Ifattaren — med anledning af det mot sist -Jnämnde förslag stundom hörda inkastet, att I Jenär regleringen skulle medelst redan för laflöningen anvisade tillgångar genomföras sJoch dessa således inom hvarje grad till lika belopp på alla fördelas, fara vore värdt att I llönerna bletve alltför otillräckliga och att således, i stället för att nu åtminstone några löntagare hafva tillräckliga löner, reglerinIgen skulle ha till följd att alla finge otillräckliga — med officiella siffror visar, att lunder förutsättniog att förslaget, såsom vid 11871 års riksdag skedde, sättes i sammanJhang med en af behofvet högt påkallad tillökning af indelta armens befäl och att såTledes de för denna tillökning afsedda löneI medel komme den allmänna lönefonden till godo, redan från början af regleringens tilllämpning kunde till hvarje löntagare utdeTlas ett belepp, motsvarande 95 procent af den ifrågasatta nya normalstaten, och att således hvarje farhåga för lönernas otillräcklighet vore obefogad. Då, enligt brochyrförfattarens beräkningar, hvilka grunda sig på de år 1869 från regementer och kärer infordrade officiella uppgifter angående lönetillgångarna (hvilka uppgifter, såsom kändt är, icke i dylika fall bruka bli för högt tilltagna) 95 procent af normallönen redan under första äret skulle kunna utdelas, lärer, i betraktande af den väsentliga förhöjning den indelta delen af dessa tillgångar genom senare årens höga priser erhållit), den förhoppningen icke kunna anses synnerligen öfverdrifven att indelta armåns tillgångar, sådana de för närvarande verkligen äro, skulle, om 1871 års löneregleringsförslag genomfördes, medgifva att redan från början till alla löntagare utdela den nya normalstatens fulla belopp. Skulle lönerna möjligen också icke, till en början, kunna med fulla beloppet utgå, innefattar likväl ofvanberörda förslag i alla händelser allt för stora fördelar, såväl för staten som för löntagarne för att detsamma skulle kunna lemnas åt glömskan, och den förhoppningen synes alltså berättigad, att förslaget åter må blifva upptaget. En ytterligare redogörelse för detsamma kan icke ligga inom planen eller omfånget för denna uppsats. Må hvar och en, som intresserar .sig för frågan, sjelf genomläsa och begrunda förslaget. Vi kunna likväl icke afhålla oss ifrån att, såsom en sammanfattning af dess både olägenheter och fördelar, återgifva de slutord, varmed ofvan berörde brochyrförfattare afslutar granskningen af detsamma: af den redogörelse här blifvit lemnad torde få anses ådagalagdt att förslagets egentliga olägenheter äro att söka deruti, att till en början blott 95 proc. af normalstaten kan till löntagarne utdelas och att omkring halfva lönen utfås först under året efter aflöpingsåret; men att detsamma såsom obestridliga fördelar erbjuder: att den med så bittert och med så mycket skäl öfverklagade ojemnheten i lönernas belopp försvinner, att öfvergången sker utan någon som helst rubbning i den enskilda löntagarens ekonomi, att de nuvarande indelta tillgångarna fortfarande komma att utgöra aflöningens väsentligaste del, och att, enär dessa tillgångar i enlighet med sin natur förändras i förhållande till de behof, hvartill de äro anvisade, regleringen följaktligen i väsentlig mån blir oberoende af penningväsendets sjunkande, och slutligen att förslaget, utan anvisande af nya tillgångar och utan kostnad för statsverket under öfvergångstiden, kan genomföras. . Till dessa fördelar kan, hvad befälet angår, läggas den — på hvilken äfven förra departementschefen, vid de särskilda tillfällen han framlade förslag till lönereglering, fästade synnerlig uppmärksamhet — att ackordsamorteringen skulle försvinna, och, hvad beträffar staten, den vigtiga statsekonomiska vinst att indelta armens boställen, hvilka ega ett taxeringsvärde af 37.500,000 rår, genom utackordering på 20 är och deraf otvifvelaktigt följande bättre skötsel skulle betydligt tilltaga i värde samt lemna tillfälle till uppkomsten af en talrik välbergad arrendatorsklass, hvilket senare förhållande antagligen icke skulle inträffa om en lönereglering komme till siånd, hvilken grundade sig på boställenas indragning till statsverket, emedan i sådant fall fråga om boställenas försäljning otvifvelaktigt snart skulle uppstå och — genomdrifvas. Att vidare orda om nödvändigheten af en lönereglering, sedan båda statsmakterna i öfver 40 år erkänt densamma, torde lika litet vara nödigt, som att ytterligare påpeka billigheton af den fordran, hvilken ställes på dessa statsmakter: att nemligen tillse att en orättvisa, så upprörande ), så länge och töligt buren som den, hvilken nu eger rum med aflöningen inom indelta armån, utjemnas, att det befogade, vidt utsträckta missnöjet dämpas och att den tjenstemannakår, som i alla tider på ett så hedrande sätt fullgjort sina pligter, beredes en inkomst, tillräcklig för ett sparsamt och enkelt lefnadssätt. Denna fråga är nu mer än någonsin en lifsfråga för armen — nu då alla förnödenheters oafbrutna stegring gör ställningen för den vanlottade delen af indelta armens befäl outhärdlig och då svårigheten att erhålla dugliga korpraler och vice korpraler mäste blifva allt större och större, så länge, såsom nu är förhållandet, de förstnämnde hafva otillräckliga löner och de senare — inga. Man må icke invända att en lönereglering är beroende af försvarskrafternas organisation och icke kan, annat än i sammanhang med en sådan, vidtagas. Såvida vi skola hafva några atridskrafter, så måste det finnas befäl, och detta befäl måste vara aflönadt. Ingen organisationsform kan undvara. detta, och af alla de partiella reformer, hvilka i försvarsfrågan kuna genomföras. är ingen hvars nödvändighet kan ens jemföras med denna, och det är således icke helier någon, som bort få företräde framför densamma, en uppfattning, som äfven förra departementschefen synes hafva delat, eme) Under samtal rörande denna fråga är det Jalla cällan man här nanvnalfragR hhnct ANKI.