Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 3

h rer RR ERT i kräfvå detta. I full öfverensstämmelse med verkliga förhållandet yttrar insändaren, att riksdagen flera gånger, senast år 1867, tillkännagifvit sin önskan att ea reglering af indelta armåns löner mätte ega rum; men enär afinsändarens framställning den med förhållandena obekante möjligen kunde draga den slutsats, att orsaken hvarföre en reglering likväl icke kommit till stånd, vore att söka deruti, att riksdagen skulle saknat förslag i frågan från regeringens sida, så anse vi 088 till undvikande af missuppfattning, böra -J erinra derom, att skulden uti ifrågavarande afseende mindre hvilar på regeringen än på — riksdagen. Till ådagaläggande häraf må det tillåtas 088 att i största korthet redogöra för den il behandling, som under de senare åren kom-I mit löneregleringsfrågan till del. ; Sedan landtförsvarskomitens utarbetade förslag till lönereglering, synligt i nämnde komits betänkande af den 12 Maj 1865, och grundande sig på det indelta löningssättets bibehållande äfvensom på bibehållande af boställen för större delen af de beställningar, som nu äro dermed försedde, icke synes hafva blifvit af regeringen gilladt, eftersom något derå grundadt. förslag aldrig blifvit riksdagen förelagdt, förmälte sig 1867 års riksdag, i sin märkliga skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 15 Maj nämnde år, hafva, i Jafseende å löneväsendet, säsom gruud anItagit, att aila vili aflönivg af indelta ar.Jimgas boiäl och tjenstemän anslagna boställen och räntor m. m, skulle ingå till statsverket, samt att afiöningen skulle i kontant utgå I full öfverensstämmelse Imed dessa af 1867 års rikedag uttalade läsigter var det förslag till indelta arjmens lönereglering, som innefattades i f. d. Istatsrådet Abelins bekanta underdåniga memorial den 31 December 1868. Detta med synnerlig omsorg utarbetade regleringsförIslag blef emellertid icke, af orsaker, hvarå det icke kan vara lämpligt att nu inlåta sig, framlagåt för 1869 års riksdag, ty, såsom bekant är, innehöll den k. propositionen till nämnde riksdag blott vissa delar af departementschefens organisationsförslag, säJsom den nya värnepligtslagen, frågan om regleringen af rustoch rotehållsbesväret, m. m. Oaktadt 1869 års riksdags motstånd mot den föreslagna nya värnepligtslagen syntes hafva till en oviss framtid undanskjutit lösningen af försvarsfrågan i sin helhet, hvilade likväl icke regeringens omsorger för åstadkommande af en lönereglering, hvilken ju icke heller har det nödvändiga samband med hela organisationsfrågan, att den icke ganska väl kan från densamma särskiljas och afgöras. Med afsigt att framlägga det-: samma för 1870 års riksdag hade nemligen: dåvarande departementschefen utarbetat ett löneregleringsförslag, hvilande på sammal grund, som hans ofvannämnda, i memorialet den 31 December 1868 inneslutna, men han hade äfven, för att underlätta genomförandet och minska den betydliga statsutgift, som nödvändigtvis skulle tagas i anspråk, ifrågasatt nägra smärre afvikelser från det sistnämnda. Af statsrådsprotokollet för den 31 December 1869 inhemtas likväl att dåvarande departementschefen, på grund af den betydliga kostnad utöfver befintliga tillgångar — beräknad att i medeltal för hvardera af åren 1871—1878 utgöra 896,814 rår — hvilka för en åylik reglerings genomförande skulle erfordras, icke ansåge att förslaget, under dåvarande mindre gynnsamma penningförhållanden, borde för riksdagen framläggas, men att han, då angeläget vore attlösningen af denna maktpäliggande fråga icke lemnades ur sigte vore sinnad söka uppnå målet på en annan väg och att för riksdagen framlägga förslag till lönereglering, grundande sig på användande af för indelta armen nu anvisade tillgångar af boställen, indelia räntor, kontanta medel, kronotionde, m. m. samt utan att något tillskott från slatsverket behöfde tagas i anspråk. De allmänsa grunder, hvarpå en dylik lönereglering borde byggas, blefvo äfven, genom en K. M:ts skrifvelse den 10 Maj 1870, riksdagen meddelade, på det att — som det i nämnde skrifvelse heter — en önskvärd kännedom om frågan och en för dess slutliga pröfning nödig förberedelse må vara att päräkna, när K. M:t kan finna tiden tjenlig att till en kommande riksdag aflåta nådig proposition i ämnet. Ett på nämnde grunder hvilande löneregleringsförslag, förenadt med en af behofvet högligen påkallad tillökning af indelta armåns befäl, blef äfven framlagdt såväl för 1871 års lagtima som för samma Ärs urtima riksdag. Vid förstnämnde riksdag lyckades det emellertid ett parti inom riksdagen att få löneregleringsfrågan undanskjuten, så att den aldrig till behandling inom kamrarne förekom, och det särskilda utskott, till bvars utlåtande förslaget var hänskjutet, förklarade till och med i sitt utlåtande n:r 4 att någon synnerlig olägenhet icke torde vara förenad dermed, att lösningen af sådana frågor, som möjligen skulle kunna särskildt behandlas, får anstå till dess att organisationen i sin helhet åter kan komma under behandling. Ej heller vid urtima riksdagen blef löneregleringsförslaget af utskottet behandladt och kom följaktligen ej heller då under kamrarnes pröfning. Förvånande synes det å ena sidan visserligen vara att det kan lyckas att fullkomligt undandraga kamrarne pröfningen af en synnerligt vigtig fråga, hvilken tvenne riksdagar å rad varit af K. M:t till afgörande framlagd, och det torde visserligen kunna : sättas i fråga om ett sådant förfarande kan : vara med grundlagen öfverensstämmande; men å andra sidan var det klart att, dål mäktiga intressen berördes af löneregleringsI frågan och då det antagligen var med mån-. gas fördel öfverensstämmande att den nul I varande ojemnbeten i aflöningen skulle fortI farande komma att ega rum, kraftiga anI strängningar skulle göras för att hindra ett I förslag, som sannolikt kunnat påräkna maljoritetens bifall, att någonsin blifva kamrarnas pröfning underkastadt. Af det anförda framgår likväl, att om riksdagen hade gjort sin pligt lika väl som I regeringen under perioden 1868—1871 gjort I sin, så hade löneregleringsfrågan längesedan 1— vi tro till full belåtenhet såväl för sta Iten som den enskilde — varit afgjord. I Efter 1871 års riksdagar synes löneregmr mm AR äg MR AN AR TA , fs I —