Aftonbladet – 10 februari 1873, sida 2

Skild från honom, lefver jag inte länge, jag känner det. FToStannar han här i Wexmoor? frågade Helen. Ja, tills vidare; apotekaren har lofvat behålla honom så länge, tills han kan få något annat. Och hvad skulle det kunna bli? undrade Helen. i Ingenting... såvida ej Gud sänder honom något, svarade den stackars modren. Och hvar han skall få tak öfver hufvudet och en säng att sofva i, det vet inte jag. Fröken, fortfor hon i förändrad ton, jag ville gerna, om jag vågade, fråga när bröllopet blir? En lätt rodnad höljde Helens kinder. Om en månad, ungefär, svarade hon; i slutet af April. Måtte Gud välsigna er båda och de män I hafven valt! suckade fru Rotney. Helen begaf sig långsamt på hemvägen. Hon tänkte på den stackars enkans sorg och på huru många källor till sorg och be: kymmer finnas i verlden, då en smärt, liflig yngling med vackra drag och stora, uttrycksfulla, mörka ögon kom henne till mö tes. Det var Bob Rotney, som ynglingen benämndes. Rotney var naturligtvis icke hans rätta namn, men alltsedan han kom till trakten hade man kallat honom så; att hans dopnamn var detsamma som styffadrens bi drog kanske också härtill. Hen helsade på Helen, mera som en herremans son än som en arbetare. Jag har varit hos er mor, Bob, sade Helen. Detta var ju sorgliga nyheter. Var hon mycket ledsen? frägade han ifrigt. För min egen del är detinte så på kostande, men för hennes skull kan jag inte bära det.