Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 3

u sitt isiga täcke, upp till 8:t Paul, passerade jag i början af December Chicago och kom tl dit just lagom, för att bevitna den Skandi navwiska nationalbankens sammanstörtande. Jag ankom nemligen till Chicago på en ons dag och två dagar förut hade bankluckan I stängts, Winslow hade redan långt förut ijekuddat stoftet af sina fötter, och i det sowlliga Italien lefde han ett angenämt lif, samtidigt med det att de lurade skandinaverna vid hans banklucka presenterade sina depositionsbevis på små besparingar, som demedelst hårdt arbete lyckats göra, och som de nu, efter hvad jag af dem sjelfve hörde, ämnade använda, dels såsom gåfvor till slägtingar i Sverige, dels äfven till nödiga in, I köp för den kommande vintern. Bland de -j många, som med förtviflan i blickarne staf-i vade hop de å banklokalens dörr anslagna 5 jorden Bank suspended, var det isynnerhet en medelålders qvinna, som väckte min uppmärksamhet. Och i sanning, hon hade allt skäl att vara förtviflad, ty på mina frågor lupplyste hon mig om, att hennes man låge lilla sjuk, således ur stånd att arbeta, och I jatt deras barn i dagarne dött. För att kunna I uppehålla familjen under den tid mannens sjukdom värade samt för att kunna få sitt lilla barn i grafven, skulle hön nu uttaga deras lilla sparpenning, bestående af — 35 I dollars. Det var troligen icke det enda fal; let af dylik art, och banktjenstemännens försäkringar, att de intet skulle förlora, må hafva sitt relativa värde, men stundens fräItande bekymmer förmådde de dock icke fIlindra. I Detta den Skandinaviska bankens fall är lar många synpunkter att beklaga, och icke minst ur den, att det här i Amerika rubbar tilliten till allt, som är skandinaviskt. Och det är tyvärr icke ens den första gången ett dylikt skandinaviskt banketablissement går öfverända, ty redan flere gånger förut hafva skandinaver med rymliga samveten och lätta börsar öppnat dylika affärer, som man sedermera kommit underfund med, uteslutande i afsigt att sko sig på godtrogne landsmäns bekostnad så länge som det lyckades att dölja affärens ruttenhet. Till norrmännens heder får jag här säga, att det är endast ytterst sällan, som man får höra uågon af dem hafva tagit del i dylika affärsföretag, utan tillkommer denna tvetydiga ära nästan uteslutande svenskar och danskar, och oförekämdheten från deras sida i dylik riktning bar stundom varit så stor, att till loch med yankeerna, som annars icke gerna llåta förbluffa sig af något, uttalat sin förI våning öfver den fräckhet, med hvilken dy Tlika affärer etablerats, för att åter inom kort tid sönderbrista. Två, tre måsader, upp till ett halft år är den längsta tid som dessa banker hälla ihop, ty på den tiden har den person, som begagnat banken såsom mellanbana för penningesändning till Sverige Teller något annat land, kommit. underfund med, att penningarne vackert stannat i hr Ibankirens fickor. Biir intet åtal följden af en dylik oredlighet så fortsättes bankbusinesset så länge ännu finnas några qvar att lara, och när slutligen åtal följer, försvinner hr bankiren till en annat stat, der han under ett nytt namm börjar samma hederliga handtering. Man kan undra öfver att dylika beårägerier kunna öfvas i så stor skala, men landet är stort och de täta namnförvexlingarue göra det omöjligt att följa en dylik äfventyrare, hvartill kommer att penningeförbindelsen med moderlandet är ganIska liflig, i det att en ganska stor summa penningar med hvarje år, fördelad i smärre vexlar, skickas från Amerika till Sverige, I Norge och Danmark. Dessa vexelförsändlniogar fordra mellanbänder, och det är denna lucka, som svindelbankerna på sitt sätt söka latt fylla. Skandinavernes depositioner i den ramlade Chicagobanken uppgingo enligt svenskI norska konsulns uppgift till mig (konsul Svanoe tjenstgjorde såsom anåre kassör i banken) till omkring 225,000 dollars, och af denna betydande summa utgjorde öfver 125,000 dollars svenskars sparpenningar, Den statug, som är uppgjord, visar visserligen på papperet att tillgångarne öfverstiga skulderna, men trots detta och trots den offentliga ligvidation, under hvilken banken lär satt, är min öfvertygelse den, att depositörernas slutliga tillgodohafvanden blifva ganska små, ehuru det är att hoppas det I konsul Svanoe icke skall lemna detta tillfälle obegagnadt att visa, det han efter förmåga söker vara den talrika svensk-norska befolkningen till råd och hjelp genom att i I banken energiskt bevaka dess intressen. Jag yttrade mig i mitt förra bref om de l olika sätten för lands upptagande, som stå jen emigrant till buds, och lofvade då att i mitt nästa bref lemna en kort redogörelse öfver preemptionsoch homestead-lagarna. Innan jag nu går att infria detta löfte, ber jag att få rätta ett förbiseende, hvartill jag i mitt föregående bref gjorde mig skyldig. Jag uppgaf nemligen der, att skolland licke säldes på kredit, utan endast pr kontant. Detta är emellertid så tillvida orikTtigt, gom försäljningar på kredit af skolland läfven förekomma, ehuru det är endast ganIska sällan som dylik jord upptages af den ( nyligen ankomne emigranten. Preemptionslagen är utfärdad redan den 4 I Sept. 1841, och dess hufvudsakliga bestämI melser äro, att enhvar person, som. är faI miljeöfverhufvud, eller enka eller ogift man öfver 21 år gammal och som är borgare i I Förenta Staterna eller har beedigat sitt I eyftemål att blifva det, är, på sätt som bestämmes i lagen om sättet att blifva medborgare i Förenta Staterna, berättigad att å någon af landskontoren anmäla sig för upptagande af 160 acres af oköpt regeringsska RE VE RR RA r pr:FrFrFrem mm