Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 2

Richelieu utbrast med ett gapskratt — Voilå un dröle! Den göken tog saken allvarsamt. Sådana dårar det finnes i verlden! Det skall bli en charmant liten historia att berätta på Versailles. Gud! hvad Ludvig skall skratta, då jag talar om den! Jag fruktar dock, ma chere, att denna er barndomsvän genom sina oartiga epiteter skall komma er att förlora något af ert anseende. Då man ingenting har, kan man ingenting förlora, skrattade Marie Chamargo. Men, hertig, hon hör oz3 ju inte? Nej, otrogna! utbrast Richelieu. Mademoiselle! Jag ser mycket tydligt, att ni älskar denne svärmare från det förflutna högre än oss! Ar det inte sant? Iogen artig menniska begär någonsin att få veta sanningen, skrattade Tharglie, en gång för alla afskakande de ovälkomna minnena och såg ned på den i ljusskenet utomordentligt gnistrande diamanten, som profeterade henne triumfen af konungens kärlek. Mycket rätt, tillade Chamargo, min vän! jag dör af afund öfver din lysande juvel. Dieu! comme il brille!