Aftonbladet – 8 februari 1873, sida 2

blickar, med det hjertlösa skrattet på sina läppar och diamanten likt ett ormöga glittrande i sin barm, var väl hon det oskyldiga barn han lemnat vid bäcken i skogen, gråtande tårar så rena som daggen i blomkalken? Hade väl hon en gång varit altarbilden i hans själl... Ett skri bröt sig ännu en gång öfver hans läppar. Gifve Gud att jag hade dött före denna stund ! — Dervid upplyftade han pitt hufvud med ett löje, ett småleende, som rörde och förfärade alla som sågo det — ett brustet hjertas sista leende. Jag: tackar er för den erbjudna nådegåfvan, men jag är trogen. Jag älskar blott en och henne har jag förlorat... Favette är död! Om kurtisanen Thargelie Dumarsais vet jag ingenting. Han gjorde en kort bugning och lemnade henne för att aldrig mer återse henne. Tystnaden fortfor sedan han gått, och till och med Richelieu afbröt den icke; kanske insåg äfven han, huru glädje, tro och hopp för alltid voro bannlysta från denne unge mans lif, Verklig och upphöjd känsla var någonting så främmande uti det adertonde århundradets glada salonger, att då den nå gon gång uppenbarades, förekom den nästan som en gengångare från en längesedan förfluten tid. Thargelie Dumarsais gatt stum; hennes tankar hade ännu en gäng flugit från det lysande supgrammet till skogarne på Grande Charmille; hon såg fjärilarne svärma kring blommorna och vattnet rinna i sin mjuka bädd, hon kände sin gamle onkels kyss till godnatt på sin panna och hörde gin egen röst i aftonbönen, hörde fåglarnes qvitter i almarnes topp och en kär, mild röst hviska till henne: Frukta inte, Favette Vi skola mötas såsom vi skiljas.