Aftonbladet – 7 februari 1873, sida 2

jag inte hört ett ord ifrån henne, men hva värde skulle väl kärleken ega utan till och förtroende? Barnets ljufva fägring ha kanske mognat till qvinnans yppiga skör het, men det är också den enda förändrin jag väntar finna hos Favette, Vi svur hvarandra att mötas såsom vi skildes, oc jag. tror på hennes kärlek såsom på mi egen. Jag vet, att jag skall återfinna mi blyga viol lika ren och ljuf som jag len nade henne. Ni har rätt deri, madame, at fem år äro en evighet, och likväl har all de ras bittra saknad, deras tomhet och längta bleknat bort vid tanken på framtiden; er dast vid den dröja mina förhoppingar oc dart från henne låna de sitt himmelsk jus. Madame de Vandreuil lyssnade under stur häpnad; hans ord kommo hittills aldrig tar gerade strängar att vibrera i hennes själ När hon såg upp på honom, voro henne klarblå ögon fuktade af tårar och icke uta rörelse svarade hon, läggande sin hand p hans arm: Tyst, tyst, Lon! ni talar ett för os okändt tungomål; hjertats språk ljuder iblan oss, verldens stackars förvillade barn, g främmande och besynnerligt. III, Midnatt. Theåtre Francais var till trängsel fyll af åskådare. Thargelie Dumarsais, lika sto och oöfverträffad i alla roller hon utförde spelade i afton i Phådre, Konungen, om gifven af hela sin lysande hofstat, pudrad markiser och betitlade qvickhufvuden, va närvarande. Ingen hyllning kunde dock vansinnigt jubel uppgå emot den, hvarmet parterren helsade publikens idol, och Loui